Denis Gautier och Tor Arve Benjaminsen har nyligen i en antologi presenterat politisk ekologi för en franskspråklig publik. Det är välkommet och intressant även för oss som tror oss ha ett någorlunda aktuellt grepp om vad som i den engelskspråkliga litteraturen menas med forskningsinriktningen politisk ekologi.
Evironnement, discours et pouvoir. L’approche Political ecology.
Denis Gautier,Tor A. Benjaminsen (editors).
Éditions QUÆ 2012.
Det är egentligen märkligt att det ska behövas en sådan sammanfattning. Dels är det märkligt att det ska finnas sådana språkbarriärer att ett så centralt begrepp i den engelskspråkliga litteraturen inte har trängt in den franska samhällsinriktade miljöforskningen. I Dictionnaire de la Géographie (Levy & Lussault eds 2003) finns det inte med som uppslagsord eller i registret - och detta trots att detta uppslagsverk på många andra punkter är mycket följsamt mot de senaste anglofona trenderna. Men det är också märkligt med tanke på att franska geografer och antropologer på många sätt är föregångare på området.
Men en av förklaringarna kan kanske ligga just i det att den franska geografin aldrig på samma sätt har gått i samma naturdeterministiska och malthusianska spår, som under en lång tid dominerade brittisk och amerikansk miljöforskning inom geografin. Politisk ekologi som stridsrop har helt enkelt inte behövts i samma utsträckning i fransk geografi, som alltid varit mycket uppmärksam på de kulturella och politiska realiteter som styrt naturresursutnyttjandet. Jag tycker mig ha märkt denna motsättning - om än i bland subtilt - på möten i Östafrika där franska och brittiska geografer träffats. Gautier och Benjaminsen lyfter också fram hur franska antropologer som Meillassoux och Emmanuel Terray faktiskt har lagt grunden för en anglofona politiska ekologin.
Intressant är också att Gautier och Benjaminsen väljer att introducera begreppet med det engelska political ecology i stället för, det som man tycker vore den språkligt enkla översättningen, écologie politique. Men det har på franska kommit att syfta på grön politik, dvs har sin hemvist i politikens värld. Jag drar mig till minnes ett sakkunnigutlåtande vi fick från Vetenskapsrådet på ett projekt som hade politisk ekologi i rubriken. "Politisk ekologi (studium av miljöpartister??)" stod det i sakkunnigutlåtandet, som hade hamnat inom naturvetenskap eftersom jag hade tryckt på om att det borde ha en tvärvetenskaplig bedömning.
I förordet får vi också en intressant värdering av sådana franska giganter på området miljö-jordbruk-tredjevärlden som Pierre Gourou och René Dumont. Författarna kommer fram till vad som skiljer dem från den politiska ekologin trots att de på många sätt i sin forskning hade många likartade drag med det som senare skulle komma att bli politisk ekologi.
De olika kapitlen som ger exempel på tillämpning av begreppet på olika konkreta problem har en ypperlig författarblandning med afrikanska, amerikanska, norska och franska politiska ekologer. Det är intressant att se vad som händer när man utmanar den anglofona dominansen med en ny skärningspunkt mot ett annat (före detta? ) världsspråk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar