Jag skrev för länge sedan ett blogginlägg om att exemplet med de då kommunalägda afrikaföretagen var en tydlig illustration till begreppet relationella rum -- att kommunalpolitik blivit utrikespolitik, och att globala frågor tränger sig in kommunalfullmäktige.
I och med att det kommunalägda energiföretaget SEKAB sålde sina afrikaföretag för 400 kronor för tre år sedan borde etanolprojekten i Afrika sluta vara ett spöke i kommunalpolitiken, men genom domar i förvaltningsrätten har frågan aktualiserats sedan dess.
Nu framkommer i Örnsköldsviks allehanda att kopplingen till det kommunala fortfarande spökar. Ett vagt hopp om att få tillbaka en liten del av de gigantiska kommunala överföringarna till SEKABs afrikaföretag har hittills hållits vid liv genom ett avtal om att SEKAB ska få köpa billig etanol och få tillbaka en del av vinsten om det blir något. Men de avtalen har omförhandlats tre gånger, till SEKABS nackdel och utan att SEKABS ägare varit informerade, som ett led i försöken från Eco-development och Agro Eco-energy Tanzania att få andra finansiärer intresserade att investera i sockerodlingarna utanför Bagamoyo. För att göra sockerrörsplantagerna mera intressanta för andra finansiärer har man alltså tagit steg mot att det kommunägda SEKAB får allt mindre chanser att få tillbaka skattebetalarnas pengar. Då hör det till saken att förvaltningsdomstolen klargjort att de kommunala besluten om stöd till Afrikaäventyren var olagliga.
Läs
Ingen återbäring från Afrika
Elvy kände inte till avtalen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar