Storgårdar med träldrift - den nya ortodoxin?

I en äldre nordisk historieskrivning tänkte man sig att jordbruket under vikingatid och tidig medeltid dominerades av fria bönder. Från slutet av 1990-talet började den modellen allt mer att ifrågasättas - inte minst av norska historiker och arkeologer. De kunde göra trovärdigt att medeltidens ojämlikhet med stormannagods och landbönder (arrendatorer) hade en bakgrund i vikingatidens trälsystem och i olika mellanformer mellan trälar och rättsligt sett fria landbönder. Jag tog upp den omvärderingen bl.a. i artiklen Kulturgeografernas bönder och arkeologernas guld 1998.

Nu har pendeln svängt och det tycks ha blivit en etablerad sanning att man under perioden vikingatid och medeltid genomlöpt en historisk följd  - en trestegsmodell som skulle bestått av

1. storgårdsdrift -- med trälar som arbetskraft och med brytar som arbetsledare
2. huvudgårdsdrift - med arbetspliktiga landbor och torpare
3. landbodrift -- där landbon (arrendatorn) betalade för sin rätt att bruka jorden med en avrad(ränta)  till godsherren

Denna trestegsmodell spelar t.ex. en central roll både som utgångspunkt och resultat i Alf Ericsons nyligen publicerade avhandling Terra Mediaevalis. Lika entusiastisk som jag var när de norska kollegorna på ett grundläggande sätt omvärderade de sociala relationerna under vikingatid och tidig medeltid, lika förundrad blir jag nu när en ny ortodoxi om en lagmässig historisk följd breder ut sig. De empiriska beläggen för hur arbetsorgansationen fungerade under en tänkt storgårdsdrift är alldeles för få och spröda för att man ska kunna påstå att storgårdsdrift med trälar var en dominerande produktionsform.  Och de norska argumenten, som framfördes t.ex. av Tore Iversen, var ju att så länge det har funnits träldom så har förutsättningarna också funnits för andra typer av utnyttjande - t.ex. i form av ofria brukare på mindre jordbruk under en jordherre. I själva verket ligger det, enligt Iversen, i själva trälsystemets natur att det finns både en ingång och en utgång. Trälarna disciplinerades så att säga genom möjligheten till att sättas som avhängiga brukare på mindre gårdar. Fördelningen mellan å ena sidan regelrätta storgårdar med brytedrift och andra sidan andra typer av avhängighets- och utnyttjandeformer av beroende underbruk vet vi lite om.

(Läs:  Fremveksten av det norske leilendingsvesenet i middelalderen—en forklaringsskisse

T Iversen - Heimen, 1995)