Det är ett intressant perspektiv som Johan Rockström, Anders
Wijkman och Karl-Erik Lagerlöf målar upp i sin DN-artikel i dag: Solenergi från Sahara kan lösa elförsörjningen. Jag sällar mig inte till den maskinkrossarsyn,
som gör att man inte kan lyssna på förslag
till tekniska lösningar på energikrisen och vill därför inte avfärda idén om
solenergi från Sahara. MEN: författarna argumenterar oklart. Å ena sidan identifieras samhälleliga problem
inom en viss klimatisk region av världen: flyktingläger och massarbetslöshet, å
andra sidan identifieras samma klimatzon som lösningen på ett helt annat
problem: i detta fall det rika Europas omättliga behov av energi. En gammal god
geografisk regel gäller att inte förhastat dra slutsatser från att vissa
företeelser har samma geografiska utbredning. Problemet berör väl etablerade
problemområden inom rumslig statistik som ecological fallacy och spatial autocorrelation och har
naturligtvis sina värsta uttryck i naturdeterministiska slutsatser. Lärdomen
från geografiämnets intellektuella brottningsmatch med naturdeterminismen är
att man måste identifiera de samhälleliga relationerna, inte bara den rumsliga
närheten eller överlappningen mellan olika företeelser. I fallet med flyktingläger
och solenergi är alltså den helt grundläggande frågan om vilka sociala och
ekonomiska relationer som ska till för att Europas energihunger och Sahelzonens
sociala problem ska lösas i en och samma operation, och om det överhuvudtaget
är möjligt. Men därom ger författarna till DN-artikeln inga besked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar