Vart är Stockholm Resilience Centre på väg?

English translation: Where is Stockholm Resilience Centre heading?

I går hade Stockholms Resilienscenter kallat till ett seminarium på temat Ecologies for the future. Det skulle enligt kallelsen  vara "a seminar exploring what the next stage in resilience research must include". Seminariet var välbesökt och i rummet fanns bl.a. flera samhällsvetare, som liksom jag forskar om miljöfrågor men vanligtvis inte deltar i resilienscentrets seminarier. Carole Crumley inledde med att prisa resilienscentret för dess framgångar, men ställde också några viktiga frågor kring forskningens mångfald och kring samarbetet med övriga miljöforskare på universitetet.

Huvudpunkten för seminariet var Raphaël Mathevets oerhört intressanta studie kring hur våtmarkerna i Rhonedeltat - Camargue  - inte kan förstås om man inte skriver in dem i den politiska och ekonomiska historien. Som framgick av titeln Historical Political Ecology of the Western Camargue, var Mathevets angreppssätt inte i första hand baserat på resilienstänkande utan på politisk ekologi. Tyvärr blev det inget utrymme att diskutera Mathevets intressanta studie.

Därefter följde intressanta och framåtblickande inlägg från Sverker Sörlin och Uno Svedin. Av deras framställningar fastnade jag för deras argument för en pluralism i forskningen. Bl.a. uppmärksammades motsättningen mellan att skapa en sammanhållen skolbildning och att vara ett brett tvärvetenskapligt centrum. Sverker Sörlin pekade på vad som historiskt kännetecknat sådana starka skolbildningar: karismatiska ledare, distinkt teoretisk kärna, och en mycket tydlig livscykel. Uno Svedin ställde frågan om man skulle eftersträva en stark skola eller ett pluralistiskt center.

Diskussionen avslutades med ett ganska tydlig klargörande från centrets ledare Johan Rockström i förhållande till önskemålen om pluralism. Pluralism var bra mellan olika institutioner, men själva centret måste investera i sin komparativa styrka. Ett av skälen till detta var de starka krav på att leverera policyunderlag, som nu finns på centret och det andra skälet var att man "bara" var 110 anställda.

För de flesta institutioner på universitetet låter det nog som ett konstigt och oakademiskt argument. Hur utvecklas teorier och nya synsätt för framtidens miljöforskning och framtidens miljöpolicy?  Även på långt mindre institutioner finns det ofta intressanta och kreativa debatter mellan olika skolbildningar, som i bästa fall också skärper kvaliten på forskningen på bägge håll. Det låter för mig oförståeligt att det inte borde vara högt till tak och pluralism på ett tvärvetenskapligt forskningscentrum. Det karaktäristiska för tvärvetenskap är ju att låta olika förförståelser och olika teoriramar nötas mot varandra.

Frågan är alltså vart resilienscentret är på väg. Vill man vara

1. Ett tvärvetenskapligt centrum för miljöforskning, som attraherar olika ämnen och olika skolbildningar?

2. En regelrätt utbildnings- och forskningsinstitution med djup snarare än bredd och fokus på en skolbildning - en disciplinerad disciplin - definierad utifrån resiliensbegreppet och social-ekologiska system?

3. Ett tankesmedja, med fokus på att vara en viktig global aktör i policy-frågor?

Eller: kan man förena alla dessa ambitioner ??


2012-02-17 Tillägg: se fortsättningen.