Engelska eller svenska som forskningsspråk? Båda!

Geografibloggen Geonotes uppmärksammar ett föga uppmärksammat JO-beslut: Det är fel av universitet att kräva att ansökningar om  anställning eller befordran ska formuleras på engelska. Själva JO-beslutet verkar inte finnas på nätet. Det hade varit intressant att läsa: gör forskningsråden i så fall också fel när de kräver ansökningar på engelska.

Själva grundfrågan är inte lätt. Min grundinställning är klar: svenska universitetsforskare oberoende av ursprung vinner på att vara två- eller flerspråkliga. Detta innebär dels att man kan kräva av svenska forskare att kunna delta i den internationella forskningsdebatten, Men det innebär också att förmågan uttrycka sina resultat på både engelska och svenska är viktigt, det är ett bra mått på att man verkligen kan sin sak och har tänkt över begreppen. Det är fattigt i samhällsvetenskaper och humaniora att tvingas använda engelska glosor på svenska. Det är utvecklande rent innehållsligt att fundera över vad begreppet borde heta på svenska även om man författar de flesta texterna på engelska. Ibland kan det vara så att det inte finns bra svenska översättningar på engelska begrepp, men lika gärna kan det vara så - i alla fall i mitt fält - att de svenska begreppen är bättre och kanske borde introduceras i akademisk engelska precis som smorgasbord och ombudsman.

Ett annat problem i sammanhanget är hur engelskans tilltagande dominans skär av oss från andra språkområden, där det händer intressanta saker på vårt område. Till den frågan hör också det faktum att det finns ämnesområden där många inte längre kan läsa allt vad som skrevs inom svensk forskning under den tid långt in på 1950- och 1960-talet när andra språk än engelska var gångbara som internationella vetenskapliga språk.

I förlängningen av detta tycker jag också att det är rimligt att kräva att forskare som inte har svenska som modersmål, men ska vara verksamma vid svenska universitet, lär sig svenska. Vi eftersträver ju internationalisering av undervisningen och forskning  och det innebär ju också att de icke-svenskar (ofta amerikaner och engelsmän) vi rekryterar ska visa intresse för internationalisering och att kunna prata om sin forskning på svenska.

Men hur man översätter denna grundinställning till praktiska språkregler är långt ifrån lätt. BBC uppmärksammade den svenska situationen i ett  mycket bra program i våras  med intervjuer bl.a. med Olle Josephsson på Nordiska språk här på Stockholms Universitet. Tyvärr finns det inte att ladda ner längre.

Jag kan förstå grundinställningen från JO och från språklagen  - att man ska kunna kommunicera med svenska myndigheter och universitet på svenska - men samtidigt är ju självklart behovet att kunna välja sakkunniga utanför Sverige är ett tungt skäl. Men det borde ju kunna lösas eftersom det oftast är den sökandens publikationer snarare än avsiktsförklaringar osv. som är avgörande vid den vetenskapliga bedömningen.

Som Geonotes noterar finns det många följdfrågor kring detta. Jag vet inte ens om kravet att själva ansökan ska vara på engelska förekommer på mitt eget universitet. Och på vad sätt påverkas de statliga forskningsråden av JO-beslutet?

Det finns förresten skäl att påminna om Maria Ågrens inlägg "Svensk humaniora på engelska - en svår men nödvändig kombination" i Tvärsnitt 2005  och den efterföljande debatten.