Skilda perspektiv på fjällandskap

 

Näringslivschef Jan Andersson beskriver tankarna bakom Åres utvecklingsplan Vision 2020 för en grupp nordiska landskapsdoktorander 

Jag har i en tidigare blog berört de olika intressen som kämpar om utrymmet i den svenska fjällvärlden. När den nordiska landskapskursen i onsdags och torsdags besökte Jämtland fick vi en bra illustration på detta. I Åre redogjorde näringslivschefen för Vision 2020, där Åre kommun, Skistar AB och Holiday Club samverkar för att utveckla området. Det handlar om att öka antalet bäddar, öka utländsk turism, förlänga säsongen, bygga ut fler liftar (tills 2020 kommer många av de markägare, som nu bromsar utbyggnaden genom att inte släppa till mark, ha dött...). I planen ingår att förlänga säsongen genom fler aktiviteter sommartid (äventyrsbad, mountainbike, mm mm ). I attraktionerna i Åre kommun ingår inte bara själva Åreskutan utan även de kringliggande fjällen, där man också utvidgar olika former av turistaktivitet som kitesurfing, kulturturism etc etc.

 

Jonas Kråik vid Storulvåns turiststation där hans farfar tidigare hade ett sommarviste. 

Vid Storulvåns turiststation i Handölsdalen beskrev Jonas Kråik i Handölsdalens sameby hur hans farfar på 1920-talet tvingades flytta sitt viste på 1920-talet för att bereda plats för turistföreningens station. Efter att samerna fråndömts sin tidigare vinterbetesrätt i Härjedalen är området runt Storulvån idag allt viktigare som renbetesmark. Men rovdjurspolitiken och turismen gör det enligt Kråik allt svårare att utnyttja de marker som rent juridiskt är avsatta som renbetesområden. Renbetet i det som idag är den populära vandringstriangeln Storulvån-Blåhammaren-Sylarna var en gång grundvalen för de framgångar som Kråiks farfar hade som renägare, men idag försvåras rendriften av att stigarna utnyttjas så intensivt av fjällturister.

Nordiska landskapsdoktorander i diskussioner om olika landskapsperspektiv vid den för säsongen stängda turisstationen Storulvån 22 maj 2008.

Mera skarvlandskap

Jag skrev i min förra skarvblog att växtekologer på Stockholms Universitet har skarvkolonierna under uppsikt. Dessa bilder fick jag av Lenn Jerling, som är professor i växtekologi och är specialist på havstrandväxter och skärgårdens växtekologi. Lenn tycker för det första inte att skarvlandskapet är fult. Och han kan också visa vad som händer när skarvarna flyttar vidare. De som argumenterar för att skarvarna bör få skjutas för att de förstör både fiske och landskap har enligt Lenn svårt att acceptera den här bildsekvensen som visar hur hur övergående och dynamiskt skarvarnas kulturlandskap är och vilken grönska som guanon senare ger upphov till.

Så här såg det ut på Trätskär på Svartlögafjärden 2001.

2004 hade skarvarna övergett ön och vegetationen var på väg tillbaka med full kraft.
Läs mer om detta i Lenn Jerlings och Urban Nordins utmärkta bok Bland skötar, kobbar och kor (2007).

Sherwoodskogen ingen skog

Att studera landskapshistoria innebär ofta att gamla myter raseras. Eftersom jag just nu är i Nottingham där Robin Hood utnyttjas flitigt som turismsymbol kan det vara anledning att påminna om att Sherwood Forest knappast skulle kallas för skog på svenska. Under medeltiden var begreppet forest framförallt knutet till områdets legala status -- inte till hur många trän där var. Sherwood Forest bestod till stora delar av öppna områden med sandiga hedar och halvöppet skogsbete.

Den medeltida betydelsen av ordet forest var alltså ett område där kungen eller någon hög adelsman hade rätt att jaga hjort -- oberoende om där var skog eller inte -- och där andra invånares rättigheter var starkt beskurna.  

Se mer om Sherwoodskogens historia på denna länk.

Kan landskap klickas bort?

1988 kom Denis Cosgrove och Stephen Daniels ut med antologin "The iconography of landscape". Den blev banbrytande i en omtolkning av landskapsbegreppet, när den visade hur tydligt begreppet var kopplat till en viss social kontext, till en inre förståelse, till olika sätt att se på landskap och hur landskapsbegreppet alltså var socialt konstruerat.  "A landscape is a cultural image, a pictorial way of representing, structuring and symbolizing surroundings" skirver Daniels och Cosgrove i förordet. År landskapet verligen  bara en kulturell bild? Kan det verkligen klickas bort som en bild på en flimrande dataskärm, som författarna skriver lite längre fram ? (se min diskussion i Can landscapes be read?). Man kan inte underskatta betydelsen av den boken för den humanistiskt/samhällsvetenskapliga landskapsdebatten under de två decennier som förflutit sedan boken först kom ut.

Denis Cosgrove dog, alldeles för tidigt, den 20 mars i år. Den 23 maj hålls ett minnessymposium på hans institution vid UCLA. Hans medförfattare Stephen Daniels kommer till Stockholm direkt efter detta. Den 27 maj kommer han att reflektera över Iconography of Landscape vid ett informellt seminarium på kulturgeografen.

Indianer och vita

Jag har i tidigare bloggar uppmärksammat aktuell forskning om jordbruk i Amerika före Kolumbus (Bill Doolittles undersökningar av förkoloniala jordbruksformer i Nordamerika  och Charles Manns utmärkta bok 1491). Det känns viktigt att påminna om detta eftersom de flesta läsande svenskar tycks ha en ganska dimmig uppfattning om vad ursprungsinvånarna i Nordamerika livnärde sig av under 1400-talet. Det har jag fått bekräftat både genom enkäter till nybörjarstudenter på universitetet och i samtal med samhällsintresserade jämnåriga intellektuella med en viss position i samhällsdebatten.
Nu kan jag inte låta bli att göra reklam för en annan ingång till detta problem. Peeter Maandi tipsade mig om en ny bok av Stuart Banner: "How the Indians Lost Their Land". Några dagar senare fann jag den på en hylla hos Hedengrens i Stockholm (bra bokhandel förresten!!).
Stuart Banner, som är juridikprofessor vid University of California, Los Angeles, fick frågan av en student om indianerna hade sålt sin mark eller om den hade blivit tagen från dem. Banner svarade att det visserligen hade funnits avtal, men indianerna hade egentligen inte gått med på försäljningen för de hade ett annat ägandebegrepp än europeiska bosättare. Dokumenten var bara till för att få transaktionen att se laglig ut. Studenten verkade nöjd med svaret, men frågan bekymrade Banner och gav upphov till denna bok där Banner går igenom vad som egentligen hände. Kännetecknande för den första koloniala epoken var att ursprungsinvånarna visst hade begrepp för ägande och att engelsmännen visst erkände deras äganderätt till marken. Under den första perioden ägde alltså flera transaktioner rum på ett sätt som uppfattades som lagligt både från de säljandes och de köpandes sida.  Banner kritiserar här tidigare historiker, bl.a. William Cronon, för att de framställt det som om de tidiga kolonisatörerna använt argument som att marken inte brukades av någon. I själva verket respekterades deras äganderätt på samma sätt som den engelska lagen nu har respekterat en uteliggares hävd i en park i London. Han har tilldömts lagfart på sitt buskage i Hampstead heath.
Längre fram i tiden, när indianerna redan var bortträngda från "eastern woodlands" och gett upp jordbruket kom saken i ett annat läge och helt andra juridiska och militära medel användes mot dem.
Som jag läser Banners argument så ändrar de inte föreställningen om att indianerna även under den första tiden blev fråntagna sin mark - dispossession. Han visar bara hur det faktiskt gick till - och det faktum att det skedde inom lagens råmärken ändrar inte på det historiska faktum att de ursprungliga markägarna trängdes bort av en ekonomiskt starkare övermakt. De processerna beskriver Banner i detalj. Var priserna rättvisa frågar han sig, och visar hur omöjligt det är att svara på frågan. I den koloniala situationen var mark så oändligt mycket mindre värt än varor: filtar, rockar, nålar eller kokkärl. Frågan om det som hände var rättvist måste alltså besvaras i ljuset av en bredare bild av en ekonomiska och politiska situationen. För att återvända till ett annat tema i mina bloggar: svenska markköp i Ryssland: Köper svenska börsbolag marken i Ryssland av f.d. kolchosbönder till ett rättvist pris?

Luddiga centraliseringstankar

Rektor har tidigare kort kommenterat Madelene Sandströms utredning Forskningsfinansiering -  kvalitet och relevans på basis av hennes presentation i DN-"debatt". Nu har jag läst utredningen (SOU 2008: 30) och förvånats över vilka tankar, som hon menar underbygger idén om en samlad forskningsmyndighet i stället för de olika forskningsråd vi sedan sju år har.  Denna blog blir lite tråkig och lång så för den som vill sluta här ska jag bara säga att jag inte kan komma fram till att de problem, som faktiskt finns i den nuvarande rådsorganisationen, skulle kunna lösas med den mastodontmyndighet som Sandström förespråkar.

För den som orkar läsa vidare klipper jag in ett lite längre resonemang från ett underlag jag skrivit om utredningen: 

Utredaren rör sig med ett antal olika underliggande teman som inte förklaras eller klargörs utan oftast tas för givna. Ett första tema är styrning.  Det uttrycks framförallt i termer av regeringens styrning av forskningsråd och forskningsmyndigheter  (”styrmedel som kan få genomslag i finansiärernas verksamhet”). Men i utredningen saknas så gott som fullständigt forskarperspektivet. Utredaren klargör inte om de försök till programforskning och till mer riktade ansökningar, som har gjorts, verkligen har lyckats att åstadkomma en högkvalitativ forskning. Utredarens perspektiv på detta rör alltså inte frågan om forskningsråden lyckats eller kan lyckas med ökad styrning utan fastmer om regeringens möjlighet att styra forskningsråden. Forskningen och forskarna, deras förutsättningar och kvalitén på forskningen träder därmed i bakgrunden.

Ett annat återkommande tema är konsistens och transparens. Enligt utredaren kan ett mera konsistent och transparent system för forskningsfinansiering gynnas av en samlad forskningsmyndighet. Men de erfarenheter från samlade forskningsråd som utredaren redovisar pekar inte mot att man lyckats med detta. Den som medverkat som sakkunnig vid Norges forskningsråd eller som gjort ett besök på deras hemsida slås snarast av motsatsen. En oöverblickbar flora av olika utlysningar kopplade till skilda typer av program, med olika ansökningstider och olika villkor möter läsaren. I jämförelse med detta är den nuvarande svenska rådsorganisationen synnerligen konsistent och transparent och därmed förutsägbar från den enskilde forskningsledarens perspektiv. Likafullt krävs en stor grad av lyhördhet, insiderinformation, och ”lägga örat mot rälsen” för att överblicka finansieringsmöjligheterna även i det svenska systemet. Här frågar man sig återigen vems perspektiv på forskningsfinansiering som utredaren företräder. En större betoning på programforskning, som utredaren tycks förespråka, riskerar att skapa mindre transparens, flera program för forskare och forskningsledare att hålla sig informerade om och mera utspridda ansökningstider. Följden blir naturligtvis att forskningsledare och forskare får ägna ännu större delar av året till att bevaka utlysningar, skapa strategiska, till utlysningarna anpassade, nätverk, skriva ansökningar, samt delta i beredningen av andra forskares ansökningar. Denna aspekt, som alltmer uppmärksammas, berörs inte i utredningen. Man skulle vilja se en forskningskonsekvensutredning kopplad till alla idéer om styrning och program. Vilka blir egentligen konsekvenserna för de som ska utföra detta?

Ett tredje återkommande tema är begreppet värdekedja. Begreppet diskuteras inte inledningsvis men efterhand står det klart att utredaren med detta menar ett slags ax-till-limpa resonemang. d.v.s. från grundforskning till praktiskt tillämpning. Hur denna ”värdekedja” i praktiken ser ut och i vilken utsträckning, som den låter sig styras av en forskningsmyndighet, diskuteras inte. Om den nya forskningsmyndigheten sägs att ”Hela värdekedjan ska stå i centrum”. Utredarens brist på analytisk förståelse för det komplexa samspelet mellan grundforskning och tillämpad forskning kommer till uttryck i meningen ”Utredningen är tveksam till om grundforskningsinitierade projekt finner vägen till behovsmotiverade forsknings- och utvecklingsprojekt på ett systematiskt sätt”s. 128. Forskningshistorien är ju fylld av exempel på hur komplicerat, osystematiskt och oförutsägbart sambandet mellan grundforskning och dess tillämpning är. Sammanfattningsvis döljer det sig bakom begreppet värdekedja en mycket instrumentalistisk uppfattning av forskningens värde.

Gärna en förbättring av rådsorganisationen så att den bättre hanterar tvärvetenskap och övergripande initiativ, men inte enligt Sandströms modell. I avsnittet om den nya organisationen nämns inte ordet tvärvetenskap med ett enda ord, trots att problematiken kring tvärvetenskapens plats ingick som en viktig del i direktiven. Klimat- och miljöforskning ska tydligen kopplas till geovetenskaper och grön biologi i ett eget ämnesråd, men inte till samhällsvetenskap, samhällsplanering och transportforskning. Det rimmar illa med det sätt som vi idag ser på klimat- och miljöfrågorna.
 

 

Genus och redskap

I verkstadsboden på landet står två hackor. Det mindre av bladen är köpt i Botswana och tillverkat i Sydafrika, det större av bladen är köpt i Tanzania och tillverkat i Kina. Jag försökte lite valhänt att tillverka skaft av ask, men gav upp. I stället köpte jag på en marknad i Chesoi i Kenya tre skaft, som - hör och häpna -- när de väl kom ut på landet passade som handen i handsken, eller ska vi säga som olika delar i IKEA-möbel.

Hackorna har använts av och till för mindre jordarbeten, men i lördags hade jag ett långt kabeldike att snygga till. Den stora hackan var utmärkt, men efter ett tag började det kännas i ryggen. Skaftet var för för kort och jag böjde mig för mycket. Jordbruksarbete med hacka är kvinnoarbete i Afrika. Skaften var för korta för en 1,81-man.

Det var en bra kontrast till de gamla gipsskivorna 120 som skulle passa till reglar  60 cc och andra standarder i byggmaterialbranschen, som i förstone verkar vara byggtekniska neutraliteter, men som man sedan inser är anpassade till vad en normal hantverkare (en man) kan famna enkelt (Tack för 90-gipsskivorna förresten!!!!). 

 Ogräsrensning i Malaka, Botswana i mitten av 1990-talet.