Men de fem professorerna förhåller sig lika lite som ledarskribenterna till de kriterier för professorsbefordran som humanistiska fakulteten fastslog 2011 och som finns tillgängliga på fakultetens hemsida: Kriterier för bedömning... De tycks föredra att skjuta från höften med uppenbara retoriska glidningar i sin karaktäristik av lärarförslagsnämndens utlåtande. De skriver
”En lärarförslagsnämnd inkom med allvarliga invändningar. Lundberg uppgavs sakna ’internationell anknytning’. Han skulle ha visat för lite intresse för ’administration’. Han hade inte handlett i tillräcklig utsträckning på doktorandnivå. Det fanns visst också en och annan student som var missnöjd med honom.”
(Exempel på retoriskt grepp: När lärarförslagsnämnden och fakultetens kriterier betonar erfarenhet av akademiskt ledarskap talar de fem professorerna om "intresse för ’administration’".)
Man kan tycka vad man vill om dessa kriterier men om man ska anklaga lärarförslagsnämnden för att ha låtit politiska faktorer spela in så måste man visa på vilka punkter de frångår kriterierna. Sådana kriterier är grunden för förutsägbarhet och transparens vid tillsättningar och befordringar. De utgör också tydligt hinder mot godtycke, nepotism och politiska överväganden.
Det tycks också råda en märklig uppfattning om vad en professorsbefordran innebär. Det är inte bara en allmän belöning för visad forskningskompetens. En professorsbefordran innebär att man får en annan tjänst och andra arbetsuppgifter. Det innebär att man kan använda en större del av årsarbetstiden till forskning än vad som gäller för universitetslektorstjänst. Men på de flesta institutioner finns det också en tydlig förväntan att den som innehar den högsta akademiska tjänsten som finns på universiteten också har betydligt större ansvar för doktorandhandledning, forskningsledning, forskningsinitiering och forskningsbedömning än vad en docentkompetent lektor har. Det är i linje med befordringsreformen och allmänt sett går vi mot en utveckling där skillnaden mellan en professor som fått sin tjänst genom utlysning och den som fått sin tjänst till följd av befordran utjämnas. Därför är det rimligt att det i kriterierna för befordran också finns krav på att den sökande ska dokumentera förmåga också på de områdena.
Förväntningarna på en professor kan t.ex. i utlysningar uttryckas som att bland arbetsuppgifterna ingår att initiera, organisera och leda forskningsprojekt med extern finansiering eller att åta sig ledningsuppdrag. Utan att det är reglerat i detalj är det enligt min mening självklart att det finns samma krav på befordrade professorer.
Det är förståeligt att ledarskribenter med en politisk agenda bortser från sådana enkla och tydliga krav på en transparent personalpolitik, men det är trist att de ska få stöd från fem professorer som inte heller tycks ha satt sig in i vilka kriterier lärarförslagsnämnden har ansträngt sig att följa.
Man kan tycka vad man vill om dessa kriterier men om man ska anklaga lärarförslagsnämnden för att ha låtit politiska faktorer spela in så måste man visa på vilka punkter de frångår kriterierna. Sådana kriterier är grunden för förutsägbarhet och transparens vid tillsättningar och befordringar. De utgör också tydligt hinder mot godtycke, nepotism och politiska överväganden.
Det tycks också råda en märklig uppfattning om vad en professorsbefordran innebär. Det är inte bara en allmän belöning för visad forskningskompetens. En professorsbefordran innebär att man får en annan tjänst och andra arbetsuppgifter. Det innebär att man kan använda en större del av årsarbetstiden till forskning än vad som gäller för universitetslektorstjänst. Men på de flesta institutioner finns det också en tydlig förväntan att den som innehar den högsta akademiska tjänsten som finns på universiteten också har betydligt större ansvar för doktorandhandledning, forskningsledning, forskningsinitiering och forskningsbedömning än vad en docentkompetent lektor har. Det är i linje med befordringsreformen och allmänt sett går vi mot en utveckling där skillnaden mellan en professor som fått sin tjänst genom utlysning och den som fått sin tjänst till följd av befordran utjämnas. Därför är det rimligt att det i kriterierna för befordran också finns krav på att den sökande ska dokumentera förmåga också på de områdena.
Förväntningarna på en professor kan t.ex. i utlysningar uttryckas som att bland arbetsuppgifterna ingår att initiera, organisera och leda forskningsprojekt med extern finansiering eller att åta sig ledningsuppdrag. Utan att det är reglerat i detalj är det enligt min mening självklart att det finns samma krav på befordrade professorer.
Det är förståeligt att ledarskribenter med en politisk agenda bortser från sådana enkla och tydliga krav på en transparent personalpolitik, men det är trist att de ska få stöd från fem professorer som inte heller tycks ha satt sig in i vilka kriterier lärarförslagsnämnden har ansträngt sig att följa.
Viktigt att betona: jag skriver inte detta för att jag har någon som helst uppfattning om den lärare det berör vare sig som forskare eller lärare. Jag hade aldrig noterat namnet förrän Academic Rights Watch lyfte fram ärendet. Jag vänder mig mot försöken att politisera något som i mina ögon ser ut som ett ganska vanligt befordringsärende. Lärarförslagsnämnder brottas med sådana frågor hela tiden men de hamnar inte på kultur- och ledarsidor.
---
OBS förresten: Prorektor är naturgeograf, inte kulturgeograf som de höftskjutande professorerna felaktigt skriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar