Kasjurer, astrakanäpplen och Vilhelm Mobergs utvandrarepos

Våren 2021 gjorde Hans Nilsson och Frida Persson från Vitterhetsakademiens Stensjö by ett besök hos Torvald Fält i Malmbäck. Torvald Fält är potatissamlare och med sin odling av sammanlagt 365 sorters potatis sköter han om en genbank för många äldre potatissorter. Syftet med besöket var att få med sig hans kunskap och dessutom ett antal lämpliga potatissorter som skulle kunna passa att odla i Stensjö med målbilden att de kunde varit odlade i Stensjö vid förra sekelskiftet (1900). Resultatet av vad de fick med sig från Torvald fick vi se på Facebook i oktober 2021.

Foto; Frida Persson, från Stensjö bys Facebook oktober 2021

Sommaren 2021 provodlade man på Stensjö sju sorters potatis: Rödbrokig svensk, Gammal svensk röd, Kalmar röd, Kasjurer, Röda krokar, Tysk blå och Up-to-date. Alla dessa kunde ha varit i odlade i Stensjö vid seklets början. Bland dem var Kasjurerna av särskilt intresse. Potatissorten Kasjurer utsågs 2007 till Smålands landskapspotatis och när den presenterades  skrevs det i flera tidningar bl.a. Expressen under rubriken  Småland har fått en egen potatis och att kasjurer omnämns bl.a. i Mobergs utvandrarepos.

Men sorten Kasjurer kom inte till Sverige förrän runt 1900 då den importerades från Tyskland där den odlades under namnet Kachyre. Det fick jag lära mig från Stensjös personal och det satte alltså ett frågetecken för att kasjurerna kunde ha något med Karl-Oskar och Kristina att göra, vare sig i Sverige eller i Amerika vid romansvitens tid på 1850-1860-talen. Samtidigt stod det helt klart att denna pusselbit var en intressant koppling mellan den praktiska verksamheten på Stensjö och den övergripande kunskapen om kulturväxternas historia och dess koppling till litteraturhistorien. I skötselplanen för Stensjö hade vi slagit fast att kulturreservatet skulle vara ett kunskaps- och utvecklingscentrum för historiskt landskapsbruk och biologiskt kulturarv. Den typ av erfarenhet och lärdom som man fick på Stensjö av att odla kasjurerna och kopplingen till Vilhelm Moberg var ett utmärkt exempel på hur den kunskapsuppbyggnaden skulle kunna gå till.

Men historien om kasjurerna satte för mig ett frågetecken för hur Vilhelm Moberg hade arbetat med källmaterialet till utvandrareposet. Hade han hört talas om kasjurer i sin ungdom och tänkt sig att det måste var något gammalt? Var det så kasjurerna hade kommit in i utvandrareposet trots att de knappast kan ha odlats vare sig på Karl Oskars födelsegård Korpamoen eller i Minnesota i mitten av 1800-talet?

Jag hade vid den tiden faktiskt inte läst utvandrareposet. Men en annan historia med koppling till biologiskt kulturarv hade jag ändå fått med mig därifrån. Jag hade hört historien om astrakanapeln som såddes på det nya bostället i Amerika – och att Kristina till slut fick smaka på Astrakanäpplet.  Eftersom jag påbörjat ympningsförsök på vårt sommarställe på Norröra hade jag lärt mig grunderna. Bland vildaplarna på tomten fanns både riktigt bittra surkart och vissa som, även om de också var sura, ändå närmade sig riktig äppelsmak. Många av dem var förmodligen frösådda från andra äppelträd på Norröra. Men jag fattade att det bara var genom att ympa som man kunde få riktiga äpplen. En vän hjälpte mig att ympa inköpt ympris från Transparente Blanche på en vildapel och där kunde vi efter några år njuta av frukterna i augusti och gör så än idag.

Men hur fick utvandrarna med sig Astrakan från Sverige till det nya bostället i Amerika? Efter det jag lärt om kasjurerna misstänkte jag förstås att Moberg även här hade skarvat. Var både kasjurerna och Astrakan-äpplena exempel på bristande källforskning från Mobergs sida? Den kritiken kom genetikprofessorn K.G. Lüning med i Svenska Dagbladet den 17 oktober 1995 när historien om astrakanäpplena dök upp igen i samband med att musikalen Kristina från Duvemåla hade satts upp. Rubriken på hans inlägg var – ”Vilhelm Mobergs astrakan långt bortom biologins lagar”.

Under en sjukdomsperiod vintern 2022-2023 hade jag möjlighet att fördjupa mig i utvandrareposet som talbok Och jag läste Jens Liljestrands båda böcker om Vilhelm Mobergs författarskap.  Jag hade också under 2021 från Torun Zachrisson fått en uppsats, som hennes far Sune Zachrisson skrivit om Vilhelm Moberg och astrakanäpplet.

Astrakanäpplena följer oss i de tre sista delarna av utvandrareposet. I Invandrarna har Karl-Oskar och Kristina bosatt sig vid Ki-Chi-Sagasjön. Kristina längtar hem och i minnesbilderna hemifrån återkommer flera gånger astrakanen sin stod vid gaveln i hennes barndomshem:

”Frukten från det trädet var så syrligt frisk i smaken”.

Längre in i romanen skriver Moberg:

”I minnets klara bilder som visade astrakanapeln och törnrosbusken i vårlyset framstod det alltsammans, allt vad hennes längtan sträckte sig efter när hon såg ut mörkret: samvaron med människorna, invanda bruk och seder, söndagen på kyrkbacken, vårens och höstens marknader, årets fester och stora dagar, helger och högtider inom bondeårets ring”

I slutet av Invandrarna skriver så Karl-Oskar hem till Sverige:

”Jag unnrar om I wille be Kristinas förälldrar skeka oss tjärnor från Astrakanapeln i Dufvemåla, wi wille planta en ny Astrakanapel här i Minnesota så wi feck samma sorts Apeln, hemma war di så freska att äta som wi väl minnes”

I Nybyggarna har Karl-Oskar planerat kärnorna från Sverige och astrakanträdet skjutit skott. Några grannar kommer förbi.

”- Dä kan bli nåen annan sorts frukt på apeln, när en sätter kärnor, sade helsingebonden.

- Ja. Dä kan bli suräpplen, iblann. Vi får si!”

Kristina sade att ingen visste om det skulle bära riktiga astrakaner.

”Men inte ville hon tro, att det efter goda astrakankärnor från Sverige skulle växa upp en simpel surapel i Amerika.”

Så en vår blommade Kristinas astrakanapel för första gången

”Astrakanapeln tog på sig ett flocklikt hölje av granna vita blommor, svagt skiftande i blekrött: Vid östra husgaveln fick de plötsligt det allra vackraste prydnadsträdet de kunde önska sig.”

Astrakanen blommade ännu några år, men frosten gjorde att blommorna inte utvecklades till frukter. Kristina vårdade trädet och grävde flera gånger omkring astrakanapeln.

Så i Sista brevet till Sverige blommar astrakanapeln för fjärde gången och ger till slut frukt i augusti. Grenarna hänger nerböjda under tyngden av frukter stora som barnhuvuden. När Kristina ligger på sin dödsbädd ger Karl-Oskar henne ett äpple och Kristina försöker smaka men dör innan dess.

”Det stora äpplet rullade långsamt utför täckets sluttning och föll med en duns ner på golvet invid sängen.”

Pomologen Görel Näslund skrev i Dagens Nyheter 1997 och försvarade Vilhelm Mobergs användande av astrakanen. Han hade inte som genetikprofessorn skrev begått ett fundamentalt fel. Moberg tog reda på allt om äpplen innan han satte sig ner och skrev och inhämtade information från Olof Selling på Riksmuseet. Kärnsådd av astrakaner kan verkligen ge förvillande lika frukter. Han var väl medveten om att det fanns en risk för suräpplen vid kärnsådd men att det också fanns en sannolikhet för att det som kom fram var likt astrakan. Moberg utnyttjade detta skickligt i sin skildring av vad som skedde vid Karl-Oskars och Kristinas bosättning i Minnesota. Vetskapen om att det kunde blir suräpplen, grannarnas misstro och så till slut Kristinas försök att smaka och hur hon förstår att äpplet var från hennes träd som vårdat så ömt.

En av de kända förebilder som man vet att Moberg haft för sin romaner var äppelodlaren Andrew Peterson från Ydre som i sin dagbok från Amerika på 1880-talet berättar om sina äppelodlingar. Paralleller mellan utvandrareposet och Petersons dagböcker har studerats av Roger Earl McKNight. Andrew Peterson gjorde beställde ympkvistar från Sverige med båt och sådde alltså inte äppelfrön. Det måste Moberg varit medveten om. Allt talar alltså för att Moberg medvetet valde frösådden för att skapa en extra spänning i berättelsen.  Sune Zachrisson har publicerade 2002 uppsatsen ”Vilhelm Moberg och astrakanäpplet” baserad på ett föredrag han hållit vid Riksförbundet Svensk Trädgårds sommarmöte i Helsingborg 22-23 augusti 1998. Där citerar han hortonomen Anton Nilsson som berättat följande för Zachrisson i fruktträdgården på Nordiska museets Julita:

”Moberg hade egentligen inte alls så fel som han anklagas för. Astrakanerna, för de är flera, har just egenheten att ge en astrakanliknande avkomma i många fall. Det kan vara antingen en slags dominant egenskap som slår igenom eller vissa fall vara fråga om självbefruktning”.

Slutsatsen kring Moberg och astrakanerna är alltså att han varit välinformerad och medvetet använt osäkerheten om astrakanerna som ett tema i romansviten.

Men hur var det nu med kasjurerna? Jag lyssnade igenom romansviten som talbok och hörde inget om kasjurer. Men jag kunde också söka mig igenom textfilerna som följde med på telefonen tillsammans med talböckerna. Ingenstans kunde jag hitta ett spår av kasjurerna. Varifrån kom då påståendet att kasjurerna förekom i utvandrareposet. Jag vände mig till Birgitta Eriksson, länsantikvarie i Kalmar län och hon kollade med de andra småländska länsstyrelserna. Det fanns inget i deras diarier som tydde på att de varit inblandade i beslutet att göra kasjurerna till Smålands landskapspotatis 2007. Trädgårdskonsulent Magnus Engstedt på Länsstyrelsen i Jönköpings län, som var inblandad i framtagandet av landskapspotatisen 2007 kunde inte heller förklara varifrån kopplingen mellan kasjurerna och Mobergs utvandrarepost hade kommit. Och potatissamlaren Torvald Fält i Malmbäck som var upphov till den här historien genom ett ge utsäde till kasjurerna till personalen på Stensjö visste inte heller varifrån påståendet om utvandrareposet kom ifrån.

Min ursprungliga skepsis mot Mobergs kunskap om potatis- och äppelsorter var alltså ett felaktigt spår. Ingen skugga över Vilhelm Moberg vare sig vad gäller astrakan eller kasjurer. Vad gäller astrakan hade han satt sig ordentligt in i möjligheten till att frösådda äpplen oftast blev sura, men att chansen fanns att de kunde ge astrakanliknande avkomma. Hur kasjurena knöts till Moberg är inte utrett, men allt talar för att det är en på internet ofta upprepad lögn. Jag har hittills inte hittat något som tyder på att Moberg nämnt dem i någon av sina skrifter.

 Litteratur

Liljestrand, Jens 2009. Mobergland: personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Stockholm: Ordfront

Liljestrand, Jens 2018. Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg. Stockholm: Albert Bonniers Förlag

Lüning, K.G. 1995. Vilhelm Mobergs astrakan långt bortom biologins lagar. Svenska Dagbladet 17 oktober 1995

McKnight, Roger Earl 1974. Mobergs invandrarromaner och Andrew Petersons dagböcker: en studie över inflytande och paralleller. Avhandling, framlagd inför Faculty of The Graduate School, University of Minnesota, som del av filosofie doktorsexamen. http://andrewpeterson.se/wp-content/uploads/2019/04/studie-over-inflytande-och-paraleller-doktorsavahdnling-r-mcknight-1974.pdf

Moberg, Vilhelm 2020 (1949). Utvandrarna. Albert Bonniers Förlag

Moberg, Vilhelm 2020 (1952). Invandrarna. Albert Bonniers Förlag

Moberg, Vilhelm 2020 (1956). Nybyggarna. Albert Bonniers Förlag

Moberg, Vilhelm 2020 (1959). Sista brevet till Sverige. Albert Bonniers Förlag

Näslund, Görel Kristina 1997 Vilhelm Moberg och astrakanapeln. Dagens Nyheter 1997-03-09

Zachrisson, Sune 2002. ”Vilhelm Moberg och astrakanäpplet” i Rådhus, äpplen och rabarber: en vänbok till Sune Zachrisson på 70-årsdagen den 28 januari 2002. Stockholm: Nordiska museets förl.s.219–222.

                                                              

                                                                    *

Mats Widgren är ledamot av Vitterhetsakademien och ordförande i skötselrådet för deras kulturreservat Stensjö by.

Mer om befolkningstäthet i Stockholmsområdet

Mitt förra blogginlägg Nej, Fisksätra är inte Sveriges mest tätbefolkade område väckte en del uppmärksamhet bland Fisksätrabor som dels var skeptiska, dels undrade vilka data och metoder jag använt för det påståendet. Vi har ju så länge vetat att Fisksätra är Sveriges mest tätbefolkade tätort och det har ofta använts som argument i t.ex. plansamråd med Nacka kommun. Men det är alltså inte detsamma som att det skulle vara Sveriges mest tätbefolkade område. Befolkningstäthet kan ju mätas inom ett administrativt område som t.ex. en kommun, men också mätas inom de av SCB avgränsade tätortsområdena. Vissa kommuner, som t.ex. Stockholm, har också statistik för olika stadsdelar. 

Men det faktum att Fisksätra är Sveriges mest tätbefolkade tätort (7724 inv/kvadratkilometer) är alltså inte detsamma som Fisksätra skulle vara Sveriges mest tätbefolkade område. Hur SCB avgränsar vad som ett visst år i statistiken betraktas som en tätort kan man läsa om här. Som jag skrev i blogginlägget: Om Gröna Dalen mellan tätorten Fisksätra och tätorten Saltsjöbaden skulle bebyggas med bostäder, eller om det skulle byggas bostäder på östsluttningen nedanför vattentornet (längst i öster i Fisksätra) och Igelbodaplatån (längst i väster i tätorten Saltsjöbaden) skulle SCB nästa år slå ihop tätorten Fisksätra med tätorten Saltsjöbaden. Den nya tätorten skulle få en befolkningstäthet på knappt 3000 personer per kvadratkilomter och hamna på kanske 15:e plats i Sverige, utan att tätheten i det gamla området Fisksätra skulle ha ändrats nämnvärt. Därför säger statistiken om tätorter ganska lite om livsbetingelserna i Fisksätra.

För att få ett mer neutralt mått på befolkningstäthet vände jag mig därför till SCBs rutnätsdata. De finns här: Öppna geodata för statistik på rutor (scb.se) . Dessa data bygger på att vi alla är folkbokförda på en viss fastighet och på det sättet kan man pricka in varje individ på en bestämd kvadratkilometerruta i Sverige. Jag har förstått att det inte varit helt lätt att läsa kartan som jag baserade på dessa data. Därför gör jag det lite mer konkret med sifferkartorna nedan.

Vi inleder med Fisksätra med omgivningar. När SCB fördelar invånarna 2020 på kvadratkilometerrutor ser det ut så här (kartan ovan). 

Sveriges absolut tätaste kvadratkilometerruta finns i Vasastaden i Stockholm där en ruta med Röda Bergen i väster och Sveavägen i öster 2020 hyste nästan 25 000 invånare (kartan ovan). Även resten av den gamla stenstaden (inte minst Södermalm) har mycket hög befolkningstäthet och är två till tre gånger så tätbefolkad som Fisksätra).

I Dagens Nyheter kunde vi den 15 oktober 2021 läsa att Fisksätra var Sveriges mest tätbefolkade miljonprogramsområde. Det verkar vara taget ur luften fast man hänvisade till Wikipedia. Som jag kommenterade i mitt förra blogginlägg är det inte många av miljonprogramsområdena som framträder med befolkningstätheter på mer än 10 000 inv/kvadratkilometer. Men de centrala delarna av Tensta har höga befolkningstätheter liksom även resten av Tensta och grannen i öster - Rinkeby. Där är befolkningstätheten mycket större än i tätorten Fisksätra.

Ett annat sätt att karaktärisera tätorten Fisksätra är att säga att det är en väl avgränsad småstad med samma befolkningsstorlek som Trosa eller Strömstad och med en befolkningstäthet som är ganska vanlig i våra storstadsområden.

Nej, Fisksätra är inte Sveriges mest tätbefolkade område

På sista tiden har vi fått läsa mycket om Fisksätra efter ett sorgligt mord och efter att Viktor Rydbergskolan varnat att det kostar för mycket att ta hand om barnen i Fisksätra. Då har det gamla påståendet om Sveriges mest tätbefolkade område upprepats på olika sätt. 
Svenska Dagbladet skrev den 11 februari efter skjutningen att Fisksätra var "socioekonomiskt utsatt och ett av de mest tätbefolkade områdena i Sverige" (Nu ändrat i nätversionen som en reaktion på detta inlägg 25/2 2022) . Och den 15 oktober 2021 misstolkade Dagens Nyheter Wikipedia och påstod i en ingress "Fisksätra i Nacka kommun, Sveriges mest tätbefolkade miljonprogramsområde, enligt Wikipedia." I en argumentation i kommunalfullmäktige framfördes för ett tag sedan samma sak av både vänstern och Sverigedemokraterna. 

Även på kommunens hemsida har vi kunnat läsa samma påstående. Där skriver muséet Hamn "Landstigningen vid Skogsö resulterade i Slaget vid Stäket. Tvåhundrafemtio år senare uppfördes en helt ny stadsdel i Nacka, Fisksätra, som kom att bli Sveriges mest tätbefolkade område, med människor från olika länder."

Bland oss Fisksätrabor som bryr oss om vår hembygd får jag ofta höra samma påstående. I själva verket rör det som en mycket lyckad plantering av Sverigedemokraterna 2014 i ett flygblad.

Hur förhåller det sig då egentligen? Nedan visas en översikt över befolkningen i varje kvadratkilometerruta i Stockholmsområdet från SCBs öppna geodata.

Klassindelningen har valts för att visa på kvadratkilometerrutor som har ungefär Fisksätras befolkningstäthet eller mer (rött upp till 10 000 invånare per kvadratkilometer) eller är väsentligt mycket tätare (svart - över 10 000 invånare per kvadratkilometer). Fisksätra representeras av den röda rutan till höger om ortnamnet Nacka.

Som framgår av kartan har Stockholmsregionen några verkligt tätbefolkade områden bl.a. i innerstaden. Rödabergsområdet i Vasastan och området öster därom är Sveriges mest täta kvadratkilometerruta med 24594 invånare. Grannkommunerna Solna och Sundbyberg är också mycket tätbefolkade. Nordväst om innerstan framträder dels Hässelby gård och dels Tensta-Rinkeby med befolkningstätheter över 10 000 per kvadratkilometer. Men utöver Tensta-Rinkeby är det generellt sett inte miljonprogramsområdena som framträder som tätbefolkade.

Hur har man från Sverige-demokraternas sida kunnat lansera vanföreställningen att Fisksätra skulle vara ett av Sveriges eller Stockholms mest tätbefolkade områden? Det hela går tillbaka på att man inte kan läsa statistik. Fisksätra är, till skillnad från många andra miljonprogramsområden en egen tätort. Därför toppar Fisksätra regelbundet statistiken över Sveriges mest tätbefolkade tätorter. Med en yta  103 hektar  (=1,03 kvadratkilometer) och ett invånartal på 7 949 (år 2020) har Fisksätra alltså en befolkningstäthet på 7724 invånare per kvadratkilometer. Men det beror inte på att Fisksätra skulle vara mer tätbefolkat än många andra områden i Stockholmsregionen, utan på att det är en liten tätort, särskilt i jämförelse med granntätorten Stockholm som sträcker sig in flera grannkommuner (Järfälla, Sundbyberg, Solna, Täby, Danderyd, Botkyrka, Huddinge, Haninge, Tyresö och Nacka, men alltså inte fram till Fisksätra).  Tätortsindelningen har ingen administrativ betydelse utan fastställs efter bestämda kriterier av Statistiska Centralbyrån för att man ska kunna mäta hur många som bor i glesbygd respektive tätorter. Det ska vara mer än 200 invånare i en tätort och mindre än 200 meter mellan husen.

Fisksätra är med sina 103 hektar en liten tätort. Som grannar har vi Saltsjöbadens och Stockholms tätorter. Stockholms tätort infattar hela Sicklaön och Boo. Om man t.ex. skulle bygga mellan vattentornet  (längst i öster) och Igelbodaplatån (längst i väster i Saltsjöbaden) skulle Saltsjöbaden och Fisksätra räknas som en tätort.

Södermalm, Röda bergen Tensta, Rinkeby, Hässelbygård osv har alltså långt större befolkningstäthet än Fisksätra, men eftersom de i statistiken ingår i Stockholms tätort syns det inte. Däremot för Stockholms stad statistik över sina stadsdelar och av det kan bl.a. man utläsa att t.ex. Rinkeby 2020 hade 16829 invånare (Källa) på en något större ytan än Fisksätra. Ytan beräknades 2004 till 1,27 kvadratkilomter (Wikipedia). Befolkningstätheten Rinkeby skulle alltså vara  12640 inv/kvadratkilometer  mot Fisksätras 7724. 

Om det i framtiden sker ett mord i Rödabergsområdet i Vasastan förväntar jag mig alltså att Svenska Dagbladet ska konstatera att det faktiskt skett i Sveriges mest tätbefolkade område. Och motsatt: om man vill skriva något om Fisksätra bör man hålla sig till fakta och inte gå på Sverigedemokraternas fake-news.

Till mina Fisksätragrannar och till Nacka kommun skulle jag vilja säga: Även om att Fisksätra inte är Sveriges mest tätbefolkade bostadsområde finns inga skäl att fortsätta förtäta, exploatera och sälja ut den takt som just nu pågår och planeras. Den lilla tätorten Fisksätra har alla möjligheter att utvecklas åt rätt håll om kommunen bara satsar på ungdomen och på skolorna.

Tillägg: Se mer om metoden i nästa blogginlägg Mer om befolkningstäthet 

Ramsmora, Boo prästgård i Nacka

Fastigheten Ramsmora i Nacka har kommit i blickfånget eftersom Nacka kommun är på väg att träffa ett arrendeavtal med Boo församling om att bygga två 11-spelarplaner på konstgräs där. Området presenterades i en artikel i lokaltidningen NVP som "naturmark" (11 mars 2021). På kartan till arrendeavtalet avgränsas området som nedan.

Jag kände inte alls till området innan denna fråga dök upp i lokalnyheterna. Fotbollsplaner är en infekterad fråga i Nacka eftersom idrottsrörelsen menar att vi är på väg mot en stor brist på fotbollsplaner i närheten av bostadsområden. 

Under veckan har jag skaffat mig en bild av det historiska innehållet i landskapet i Ramsmora. Det är uppenbart att kunskapen om historiska odlingslandskap i min hemkommun behöver uppdateras både vad gäller planeringsunderlag och politikernas kunskaper. Som framgår av min inledande bild är detta inte någon "naturmark". Även för det otränade ögat borde det framgå att området är kulturmark - i detta fall ett odlingslandskap med djupa historiska rötter. Hela det område som planeras för konstgräsplaner är gammal åker som idag till stor del betas av får och hästar.

Bilden ovan visar fastigheten Ramsmora 1:1. Det är denna väl samlade och av exploatering föga påverkade fastighet det gäller. Den ägs av Boo församling sedan den sålts av stiftet till församlingen. Som jag uppfattat det från kyrkoherden så skedde det någon gång för 20-30 år sedan. Boo församling har alltså fullständig rådighet över marken och behöver inte blanda in Svenska Kyrkan eller stiftets egendomsutskott som förvaltar de andra prästlönetillgångarna i stiftet.

Så till det historiska innehållet: Själva prästgårdsbyggnaden i Ramsmora uppmärksammas i Kulturmiljöprogram för Nacka s. 221. Men en prästgård omfattade givetvis inte enbart en byggnad utan också den mark som avsatts för att försörja prästen. I detta fall är prästgårdens mark välbevarad på ett sätt som, i ett så tätortsnära läge, är helt unikt.

Det är ont om äldre kartor över Ramsmora, men på en odaterad karta  där Ramsmora redovisas tillsammans med Rensättra känner vi igen dagens gränser mot Kummelnäs, Velamsund och Kil (arealavmätning sannolikt från sent 1600-tal eller tidigt 1700 tal, 01-boo-1, historiskakartor.lantmateriet.se ).

I det nordvästra hörnet av denna fastighet - idag i direkt anslutning till en villatomt i Kummelnäs - ligger ett stort stenblock. Det utgör gränsmarkeringen för Ramsmora och har på sin ovansida en ristning. Bilden nedan är hämtad ur Kulturmiljöprogram för Nacka s. 22.

Denna gränssten är registrerad som Fornlämning nr 73 i Boo socken och beskrivs i Fornminnesregistret:

"Stenblock, 2 x 1,5 m (N-S) och 1,2 m h. På ovansidan vettande mot Ö är ett kors inhugget, 0,45 x 0,35 m (Ö-V) och 1-2 cm dj. Korsarmarna är 3-5 cm br med rundad botten. På en karta över Bo från år 1680 markeras gränsmärket "wisesten medh ett = Inhugget kors uti".

Det är ovanligt att sådana gränsmarkeringar har ristningar. Gränsmarkeringar som beskrivs på äldre kartor utgörs ofta av femstenarör, rösen eller märkliga naturfenomen. Boo Hembygdsförening skriver om bl.a. denna sten i en skrivelse till Nacka kommun 2017:

"Fornlämningen RAÄ Boo 73 är en sten med ett inhugget Petruskors (upp-och-nedvänt Johanniterkors) men har inget med Rotkärrskogen att göra. Inhuggningen gjordes intill visshet 1324 av väpnare Eskil Andersson Lejonlilja, som sålde en fjärdedel av dåtida ön till Klara kloster och gränsbestämmer Ramsmora från dagens Kummelnäs, då benämnd Södergärde. I rak linje från Korsstenen ligger nästa inhuggning (bruten ring) på en rest sten vid Sågsjöns strand. Avsöndringen 1324 blev de tre områden vi benämner Ramsmora, Kil (Skytt) och Insjön (Vinterviken). Alla äldre gränsmarkeringar i Boo utgår från Femstenaröset och gränsen mellan Velamsund - dagens Kummelnäs finns med tre gränsrösen nordost om skjutbanan och är än idag den med flertal gränsrösen märkta linjen som avskiljer Rotkärrskogen (Velamsund) från Kummelnäs. Gränsen är även lantmäterimarkerad."

Jag har inte granskat källorna för detta, men alldeles oberoende av om gränsstenen kan dateras till 1300-talet och knytas till en bestämd person är det uppenbart att fastigheten Ramsmora 1:1 i sig är ett viktigt historiskt minne, särskilt som den i huvudsak är oexploaterad (till skillnad från de flesta andra gamla jorderegisterenheter i Boo).

Vad kan vi då säga om den åkermark som nu är aktuell för konstgräsplaner?

Den äldsta kartan jag har funnit som beskriver markanvändningen i Ramsmora är den s.k. häradsekonomiska kartan daterad till 1901-1906 (Kartbladet Gustavsberg). Utsnittet för Ramsmora ses nedan.

När vi jämför denna karta med dagens situation kan vi se att många små åkerlappar och flikar har växt igen till skog, bl.a. den långa fliken som pekar mot nordväst. Men den centrala åkermarken, som nu är aktuell för två konstgräsplaner, är fortfarande öppen på samma sätt som den var vid förra sekelskiftet. På häradskartan återges markanvändningen men inte enskilda fält eller diken inom den. Vi ser dock på kartan tre åkerholmar.

På flygbilden från c;a 1960 (se ovan)  ser vi att det område som arrendeavtalet avser bestod av sex olika små åkerlappar åtskilda av öppna diken eller vägen. I fyra av dessa ligger åkerholmar.´(från minkarta.lantmateriet.se )

Den aktuella flygbilden över området (se ovan) visar att denna åkerstruktur är helt bevarad. Det som har hänt är att en koloniträdgård anlagts i norra delen, men den är nu på väg att läggas ned. Dessutom har tillfälliga skjul och elstängsel rests runt ett fårbete, en hundrastgård och ett hästbete. Allt talar för att denna indelning av åkern går tillbaka till förra sekelskiftet och sannolikt mycket längre tillbaks än så.

Inägomarken på Ramsmora uppmärksammas alltså med rätta i Nacka kommuns Grönstrukturprogram under upplevelsevärde 5 "Kulturhistoria och levade landsbygd" med "Högt värde" (sid 58).

Hur ska då det historiska landskapet i Ramsmora värderas i förhållande till planerna på två konstgräsplaner? Jag vill inte föregripa de natur- och kulturmiljöinventeringar som givetvis måste genomföras. Men den nyligen utförda kulturmiljöinventeringen som gjorts för motsvarande projekt i Källtorp (under Erstavik i Nacka) (LÄNK HÄR) ger vissa hållpunkter. I Källtorp råder visserligen genom riksintresseområdet ett starkare skydd för kulturmiljön än i Ramsmora. Men de generella frågorna kring anläggandet av konstgräsplaner  på ett historiskt bevarandevärt inägoområde gäller i lika stor utsträckning i Ramsmora (utplanade ytor, stödmurar, stängsel, belysning och omklädningsrum). Möjligtvis är höjdskillnaderna något lägre i Ramsmora, men betydande schaktning måste till för att få in två elvaspelarplaner (90x120m?) över de sluttande små åkerlapparna med öppna diken.

En annan skillnad är att åkermarken i Källtorp uppenbarligen täckdikats i ett tidigare skede och inte innehåller de småbiotoper i form av åkerholmar och öppna diken som finns i Ramsmora. För åkerholmar och öppna diken i jordbruksmark gäller generellt biotopskydd enligt Förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken . 

Sammanfattningsvis: Fastigheten Ramsmora 1:1 är unik vad gäller det historiska odlingslandskapet i Nacka. Det finns historiska odlingslandskap som skyddas på annat sätt som t.ex. Erstaviks riksintresseområde och naturreservaten Nyckelviken, Rensättra och Velamsund. Men utanför dessa finns det få (eller inga?) andra områden som på ett så tydligt sätt visar ett så gott som orört gårdsterritorium med anor i medeltiden och med ett ålderdomligt välbevarat åkerlandskap med åkerholmar och öppna diken.

More on MDPI: Strange antics from LAND

More than a year ago I wrote a blog post Is MDPI a serious publisher or predatory? It is still much read (more than 2000 visits last month, which is very much for this blog). I guess it means that the status of MDPI as an academic publisher is still very much under debate. I did not take a clear standpoint for or against but wanted to put some evidence on the table.

Two things have happened since I wrote that blog post.

1. The Norwegian Index have now included most (or many) MDPI journals in their index for publications in 2019 and 2020. This was at the time of writing of my post not made public.

2. Dan Brockington published in december 2019 in an open letter to MDPI an analysis of the economics and quality of the whole venture of MDPI. It is a thought provoking and empirically well based analysis that goes against the grain. Anyone trying to make up their own mind about MDPI has to read it. He explains why he is no longer sceptical.

To me the way the journals  of MDPI behave is still difficult to swallow. Last week I did get a mail from an assistant editor of the MDPI journal LAND. To me this still reads as refined version of the many spam mail you get from clearly predatory journals. No intellectual idea except a title, no direct contact with any of the editors or members of the editorial board, but commercial offers on the APC. Brockingtons analysis of the political economy of MDPI helps me understand the character of the mail , but I still do not understand how the  editorial board and editors can be behind such spam-like attempts. I publish it here and leave it for the readers to judge the strange antics.

Quote from mail received april 9th 2020:
.......................

" Dear Professor Widgren,

We invite you to join us as Guest Editor for the open access journal Land (ISSN 2073-445X, SSCI), to establish a Special Issue. Our suggested topic is ‘Historic Settlements and Landscape Analysis´. You have been invited based on your research experience and strong publication record in this area, we hope to work with you to establish a collection of papers that will be of interest to scholars in field.

Please click on the following link to either accept or decline our request:

https://susy.mdpi.com/guest_editor/invitation/process/821651/O1PmzVDK

As Guest Editor, you will be granted one peer reviewed free-of-charge publication in Land. You are also entitled to solicit or invite 3 waived high quality Feature Papers; if at least 10 papers are about to be published in this Special Issue.

You are welcome to invite 1–3 colleagues to share the workload and co-edit the collection with you.

The office will overtake all the editorial work which includes: inviting contributors, peer-reviewing the manuscripts and doing the final publication step for accepted papers.

The responsibility of the Guest Editor is to take a final decision regarding acceptance or rejection of a paper based on the comments from peers and to invite some feature papers. In order to obtain better visibility of the Special Issue, it is highly recommended that at least three Reviews are published among other types of manuscripts.

If this Special Issue collects more than 10 papers, it could be made available in printed book format on request. The advantages of a reproduced special issue book are:

- A standard ISBN will be assigned to the book;

- Your name will be listed as editor on the cover of the book;

- You will get one free copy;

- The book can be uploaded to platforms like Amazon, Google Books, etc.;

- Authors can purchase the book at a low price.

Land (ISSN 2073-445X) is an international and crossdisciplinary open access journal of land use/land change, land management, land system science and landscape, etc, published monthly online by MDPI. It has been covered in the Social Science Citation Indexed (SSCI) in Web of Science. Land will receive the first Impact Factor in June 2020.

We would highly appreciate to have you as Guest Editor for this topic. Please feel free to contact us if you are interested and would like further details, or have any questions.

Kind regards,

Ms. Vivian Du

Assistant Editor

Land (http://www.mdpi.com/journal/land/)

/Land/ is indexed in SSCI - Web of Science and Scopus!

CiteScore 2018 (Scopus): 2.15, which equals rank 37/140 (Q2) in the category 'Nature and Landscape Conservation' and 90/336 (Q2) in 'Ecology'.

Follow /Land/ at

LinkedIn: https://ch.linkedin.com/in/landoamdpi

Twitter: https://twitter.com/Land_MDPI

Land is affiliated to IALE

http://www.landscape-ecology.org/home.html

------------

------------------------------

Disclaimer: The information and files contained in this message are confidential and intended solely for the use of the individual or entity to whom they are addressed. If you have received this message in error, please notify me and delete this message from your system. You may not copy this message in its entirety or in part, or disclose its contents to anyone  "

Is MDPI a serious publisher or predatory?

Post scriptum april 2020: Read also More on MDPI: Strange antics from LAND

- - - - - - -

On social media there is a discussion about the editorial policies of the publisher MDPI, which has been involved in different controversies (see e.g. Jeffrey Beall: What I learned from predatory publishers the Wikipedia article MDPI ) . In the Norwegian Scientific Index the publishing house MDPI has recently been downgraded to zero for the publishing year 2019 . What this will mean for 2019 for the 127 individual MDPI journals listed in the Norwegian index has not yet been made public.

As I recently followed part of this debate on twitter I recalled two strange messages received last autumn from two MDPI journals. I took them first seriously since the Land editorial board contains,  among its 64 (!) members several colleagues I respect. I also thought it was associated with the Global Land Programme. And since I have really been a reviewer also for Sustainability (although strange experience) I also thought that message was serious. But as I read these mails I realized they were of the same character as the many similar mails I regularly get from clearly predatory journals. I therefore quickly dismissed them. Luckily I recently found them  in my old mailboxes and can now publish them here, as some evidence towards the debate on the reputation of MDPI.

Both messages came from the editorial office and not from any editor/colleague, which they would do if there were serious invitations to a Special Issue. Message B is clearly out of the blue. The article by Bergius et al. they refer to is much quoted already, but does not in any way relate to wild plant gathering.

I leave it for the reader to make up their own opinion about the seriousness of MDPI  - there might be other MDPI journals that are more firmly led by a serious academic editor.

A: Message received September 21st 2018 from Land editorial office

Dear Professor Widgren,

Thank you for your continuous support in reviewing for our journal, /Land/ (ISSN 2073-445X, http://www.mdpi.com/journal/land).

To acknowledge your great efforts, we would like to invite you to contribute a *FEATURE PAPER* to our journal or the current Special Issues (http://www.mdpi.com/journal/land/special_issues).

As a feature paper, the Article Processing Charges will be fully waived.

It can either be a comprehensive review paper or a full research paper.

The deadline of this activity is *31 November 2018*.

You may submit your manuscript now or up until the deadline at http://susy.mdpi.com/user/manuscripts/upload?journal=land

The submitted papers should not be under consideration for publication elsewhere. You are also encouraged to send a short abstract and tentative title to the Editorial Office at land@mdpi.com or viola.gao@mdpi.com in advance.

Land (ISSN 2073-445X, http://www.mdpi.com/journal/land) is an international, scholarly, open access journal of land systems and land management published quarterly online by MDPI. It has been covered by some important databases, like ESCI-Web of Science and Scopus. CiteScore

2017 (Scopus): 1.44, which equals rank 50/124 (Q2) in the category 'Nature and Landscape Conservation' and 129/306 (Q2) in 'Ecology'.

For further details on the submission process, please see the instructions for authors on the journal website http://www.mdpi.com/journal/land/instructions

If you have any questions, please feel free to contact us.

We look forward to hearing from you!

--

Best Regards

Ms. Viola Gao

Managing Editor

Skype: viola.gao.mdpi

Land (http://www.mdpi.com/journal/land/)

B Message recieved Dec. 12th 2018 from Sustainability editorial office

Dear Dr. Widgren, The journal Sustainability (ISSN 2071-1050, IF 2.075) is currently running a Special Issue entitled "Certified Wild Plant Gathering in Organic Farming: Sustainability, Food Safety, Compliance and Supply Chains". Prof. Dr. Christian R. Vogl and Dr. Christoph Schunko, of the Department of Sustainable Agricultural Systems, University of Natural Resources and Life Science Vienna, (Vienna, Austria), are serving as Guest Editors for this issue. We think you could make an excellent contribution, based on your expertise and your following paper: Green economy, Scandinavian investments and agricultural modernization in Tanzania. J. Peasant Stud. 2018, 45, 825-852. A large diversity of organically certified products include ingredients from wild plant species, but consumers, stakeholders and even experts of organic farming are frequently not aware of it. Indeed, around 40% of the total areas certified for organic farming on a global scale are not dedicated to cultivation but to wild plant gathering (including beekeeping). Wild plants can be certified as organic products if gathering areas have not been treated with products forbidden in organic farming for three consecutive years and when the gathering does not impair the stability of habitat and maintenance of species. [...] For further reading, please follow the link to the Special Issue Website at: https://www.mdpi.com/si/sustainability/certified_wild_plant_gathering_organic_farming The submission deadline is 31 December 2019. You may send your manuscript now or up until the deadline. Submitted papers should not be under consideration for publication elsewhere. We also encourage authors to send a short abstract or tentative title to the Editorial Office in advance (sustainability@mdpi.com). Sustainability is fully open access. Open access (unlimited and free access by readers) increases publicity and promotes more frequent citations, as indicated by several studies. Open access is supported by the authors and their institutes. Article Processing Charges of CHF 1400 (APC) apply to accepted papers (APC: CHF 1700 from 1 January 2019 onwards). You may be entitled to a discount if you have previously received a discount code or if your institute is participating in the MDPI Institutional Open Access Program (IOAP), for more information see: http://www.mdpi.com/about/ioap. For further details on the submission process, please see the instructions for authors at the journal website. We look forward to hearing from you. Kind regards, Ms. Kitty Cao Assistant Editor

Fullmäktige i Nacka: "enorma brister i Moderaternas förståelse för vad GIS är"

I Nacka kommunfullmäktige blev i går GIS en politisk fråga.  Utgångspunkten var en interpellationsfråga kring den hemlighållna GIS-analysen (Se mitt tidigare blogginlägg).

Nackalistans Bosse Ståldal frågade kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau vad ursprunget till den hemlighållna lokaliseringsanalysen var: "Varifrån, vilken nivå, kom uppdraget ifrån och varför gjordes utredningen om simhallen? "

Ståldal läste i fullmäktige upp mina synpunkter på Gerdaus märkliga och mörkande svar på interpellationen.

Här följer det:

"Synpunkter på Mats Gerdaus svar på Bo Ståldals interpellation inför Nacka kommunalfullmäktige den 11 december 2017:

Gerdau skriver i sitt svar på interpellationen:

”Den ”utredning” som interpellanten frågar om är ingen utredning utan handlar om tre kartbilder (bifogas) som visar var det bor människor i Saltsjöbaden och Fisksätra. Det torde inte vara okänd information för någon, dessutom framgick invånarantal i Saltsjöbaden och Fisksätra i tjänsteskrivelsen inför fullmäktiges beslut.”
Gerdau uppger alltså att invånarantal i Saltsjöbaden och Fisksätra framgick i utredningsmaterialet inför beslutet. Ja, det är riktigt: i simhallsutredningen daterad 3 mars 2015 finns uppgifter om att det bor 19000 invånare i Saltsjöbaden/Fisksätra, men vare sig på karta eller i någon form av statistik visas hur dessa är fördelade i området. Att det finns skillnad i tillgänglighet mellan Fisksätra-alternativet och Näcken-alternativet framgår visserligen i utredningen, men inte hur stor skillnaden är. Inte ens en enkel karta över befolkningens fördelning inom området finns med i underlaget.

Stadsjuristen skriver i sitt beslut i mars 2017 att ”den nu aktuella lokaliseringsanalysen har tagits fram av kommunens lantmäterienhet som underlag i ett tidigt skede av planprocessen”. Det är inte sant. Av kartmaterialet framgår tydligt att befolkningsdata för dessa kartor laddats ner i april 2015, d.v.s. efter det att den första simhallsutredningen slutförts den 3 mars 2015.

Ärendet återemitterades sedan över sommaren 2015 ”för fortsatt utredning av tillgänglighet, besöksprognos, möjlighet till ökade intäkter och brukarnas intresse för ett alternativ innefattande ny simhall i Fisksätra”. Inte heller i den tjänsteskrivelse från augusti 2015, som blev resultatet av denna återremiss, med det uttryckliga uppdraget att utreda bl.a. tillgängligheten, finns något underlag kring befolkningens fördelning. Skrivelsen ger inga som helst faktabaserade uppgifter kring vilken av de olika lokaliseringarna som skulle ha bäst tillgänglighet.

De tre kartorna som nu är tillgängliga togs inte fram av lantmäterienheten för att ”få en bild av befolkningssituationen”, som Gerdau uppger,  utan för att utreda vilken plats som vore lämpligast för en simhall och kunde tänkas öka tillgängligheten för flest. Den omtalas av också av stadsjuristen som en lokaliseringsanalys. Som alla kan se redovisar den inte ”var det bor folk i Saltsjöbaden/Fisksätra” utan är en analys av faktiskt befolkningsunderlag för de olika alternativen, med hänsyn tagen till faktiska gång- och cykelvägar. Detta underlag kom aldrig att ingå i den tillgänglighetsanalys som återremissen krävde, men det innehåller tydliga fakta om skillnaden i tillgängligheten mellan de tre simhallslägena. Underlagsmaterialet visar tydlig att Näcken-alternativet har 7488 invånare inom gång-eller cykelavstånd, medan en lokalisering till Fisksätra skulle ha 13924, nästan det dubbla. De ger alltså helt ny information jämfört med det som finns redovisat i de olika utredningar som låg till grund för beslutet i september 2015.

En lokaliseringsanalys av det slag som de tre kartorna representerar borde vara en självklarhet inför ett kommunalt beslut av den kostnad som simhallen innebär. Den har betydelse både för besöksfrekvens och för möjliga intäkter. Som jag påpekade i min skrivelse till kommunfullmäktiges ledamöter i september 2015 har kommunen egna resurser att genomföra en sådan analys och det har nu bevisats genom att lantmäterienhetens material släppts ut. Inför ett så ekonomiskt tungt beslut skulle ingen  annan verksamhet – kommersiell eller kommunal – kunna ta så lätt på befolkningsunderlag och tillgänglighet som kommunen har gjort i detta fall.

Fisksätra den 10 december 2017

Mats Widgren, professor emeritus i kulturgeografi"

Gerdau valde att inte gå i debatt om detta. Förhoppningsvis insåg han att han hade gjort fel när han kallat GIS-analysen från kommunens egen lantmäterienhet för "tre kartbilder som visar var det bor människor i Saltsjöbaden/Fisksätra."

Socialdemokraten Ella Tegsten kritiserade också Gerdaus bristande förståelse för vad en GIS-analys är och twittrade från mötet:

"Interpellationen kring lokaliseringskartorna för simhallen visar enorma brister i Moderaternas förståelse för vad GIS är och har fortfarande inte svarat på varför de låg under sekretess."

och vidare 

"Anser att för framtida exploateringar och antagande byggnader för allmännyttan att vi har fler GIS kartor, inte färre, de är till för att vi ska förstå samhällsfrågor och behöver inte ligga under sekretess."

Som geograf och kommuninvånare kan jag bara hoppas på att synen på GIS och bra utredningar inte är partiskiljande och att kommunens ledning i fortsättningen på ett bättre sätt framhäver sin duktiga lantmäterienhet och deras klargörande GIS-analyser.

Den som vill följa diskussionen om GIS i sin helhet kan kolla på punkt 8 i webvideon.