Spiegel om svenskt biobränsle i Tanzania

De nya svenska plantagerna i Tanzania uppmärksammas i en artikel Der Spiegels internationella upplaga.   Det är inga smickrande ord om det svenska energibolagets SEKABs avhysningar i Tanzania som Spiegel förmedlar: "Transparency? Nonexistent. Compensation? None whatsoever. Information? A scarce commodity"

Det är ingen överdrift att påstå att det pågår en andra våg av "scramble for Africa" med stora konsekvenser för fattiga bönder, landskap och biodiversitet. Det uppmärksammas den 25 september på Institutiónen för Naturgeografi och Kvartärgeologi i ett minisymposim med titeln: "Climate-Energy Crisis and Bio-Fuels: A North-South Perspective".

Vetenskapliga begrepp och politiska begrepp

Permanent European Conference for the Study of the Rural Landscape (PECSRL) höll sitt 23:e möte i Lissabon i veckan. Med 300 deltagare från många discipliner och en stor mängd länder i Europa blev Lissabonmötet det största hittills. PECSRL har med detta etablerat sig som det ledande europeiska forumet där samhällsvetenskapliga och humanistiska aspekter på landskapet diskuteras --samtidigt med stor närvaro av ekologer och andra naturvetare.

Det missvisande begreppet traditionella landskap ( se min blog om detta) kritiserades i Utrecht-kollegan Hans Renes plenarföreläsning. Många andra kollegor som är verksamma framförallt i den tillämpade sfären, och som är beroende av politiker och planerare för sina projekt, har svårt  att överge detta begrepp. Det använts på ett alarmistiskt sätt: traditionella landskap hotas av de moderna och kan fungera som ett argument för mera forskningspengar. En spansk kollega höll med om att de historiskt inriktade geograferna i princip har rätt när vi gång på gång påpekar att radikala omvandlingar av landskapet inte är något unikt för det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet. "Men", sa han "om vi för mycket talar om detta, kan de krafter som just nu exploaterar landskapet och utraderar många värdefulla landskapstyper, hänvisa till detta". 

Jag ser en farlig tendens inom landskapsforskning och inom mycken annan miljöforskning -- att de normativa och politiska ståndpunkterna influerar begrepp och analys i alldeles för hög omfattning. Visst ska vi kunna påpeka att radikala omvandlingar inte är något nytt i historien utan att det ska anses ge argument åt en nyliberal "anything-goes" inställning. Försiktighet på den punkten är lika fel som när klimatforskare, som inte på alla punkter skriver under på IPCCs slutsatser, stämplas som skeptiker och förrädare.

Jag menar förstås att vi med alla medel bör bevara kvalitén i de landskap som brukar betecknas som "traditionella". Jag skulle själv till och med kunna använda det uttrycket i en argumentation med politiker kring landskapets kvalitéer. Men att den förenklade termen fungerar bra i den politiska sfären betyder inte att den ska dras in i den vetenskapliga. Jag lärde mig en gång av en erfaren "slagordsmaskin" inom politiken att de slagord och begrepp som lanseras inom politiken (t.ex. "sustainability") ofta har en mycket kort livstid. När de inte längre fungerar som politiska hävstänger så överges med glädje för nya "buzzwords" som kan flytta fram de politiska positionerna under nästa treårsperiod. Men han tyckte inte därför att forskarna ska vara så osjälvständiga att de av hänsyn till politikerna vetenskapliggör sådana slagord och begrepp. De politiska modeorden inom miljöområdet går sällan att definiera så precist att de fungerar som vetenskapliga hävstänger -- snarare bidrar de ofta till vetenskaplig oklarhet och en luddig sammanblandning mellan policyformulering och vetenskapliga undersökningar.

 

Nykolonial markhunger

Den rika världens jakt på billig jordbruksmark i andra länder har tagit sig nya dimensioner. Det uppmärksammades i en artikel i Financial Times i veckan, som SvD rapporterade om i lördags under rubriken"Fattigas åkrar lockar" . I den nuvarande ruschen för råvarupriser handlar det inte bara om börsbolag som ser möjligheter till vinster utan även om kapitalstarka stater med liten eller ingen egen jordbruksproduktion, som genom projekt i fattiga länder vill rädda sin egen livsmedelssäkerhet.  

Arabemiraten riktar sina blickar mot Kasakstan och Sudan. Libyen hoppas på att arrendera mark i Ukraina och Sydkorea riktar blickarna mot Mongoliet. Enligt Financial Times baseras detta på en bristande tilltro till att världsmarknaden för livsmedel kan lösa problemen. Därför vill livsmedelsimporterande stater skaffa sig en mer direkt kontroll över jordbruksmark och jordbruksproduktion. "For some policymakers, this evokes the nightmare scenario of crops being transported out of fortified farms as hungry locals look on – although whether vast tracts could be defended in the manner of, say, oil installations, is open to question" skriver Financial Times.  Jacques Diouf, FAOs generaldirektör, varnar för ett neokolonialt jordbrukssystem. 

Läs hela artikeln i Financial Times.

 

Vem läser en blogg??

Blog-kollegan Rolf Jacobsson länkade helt diskret till en sida med blogstatistik för SU i sin senaste blog. Inte helt lätt att förstå de olika sätten att mäta. Men efter lite trixande har jag kommit fram till att det mest lästa bloginlägget från undertecknad under 2008 hittills var den som handlade om att Sherwoodskogen inte var någon skog. Det var ett sätt att förmedla lite landskapshistoria i kvällstidningsrubrikens form och det var kul att den besökts 315 gånger. Mer förvånande är att min blog från 2006 om stensträngsystemens datering hittillls under  2008 (!!!) klickats fram 171 gånger. Under 2007 toppade den listan med 235 besök och publiceringsåret 2006 toppade den listan med 183 besök. 1972 började jag att forska om stensträngar, 1983 disputerade jag  och jag trodde att jag med sammanfattningen i Det svenska jordbrukets historia (1998) kunde lägga detta bakom mig och försöker desperat i denna blog rikta uppmärksamheten på andra aspekter av landskapet -- inte minst de som drivs fram av dagens högt uppdrivna råvarupriser.

Men stensträngssystemen förföljer mig uppenbarligen!!!  Det har alltid varit spännande akademiska diskussioner om detta -- för mig började det vid luciatider 1972 då Evert Baudou besökte kulturgeografen för att presentera sina preliminära resultat från Hallebyundersökningen. Stämningen var tät i seminarierummet på Norrtullsgatan då Baudou presenterade vad han menade var bevis för att stensträngssystemen var från yngre järnålder eller medeltid -- i motsättning till de kulturgeografiska undersökningarna som pekat på äldre järnålder. Kanske inte lika viktigt som dagens börsdrivna landskapsomvandling, men en rejäl utmaning för en ung kulturgeograf och uppenbarligen ännu av intresse för en liten skara blogläsare.

Världens geografer vid ett vägval

Internationella geografiunionen (IGU) har länge hört till de mer trögrörliga internationella vetenskapliga organisationerna. Jämfört med World Archaeological Congress, som betonar deltagande från tredje och fjärde världen (ursprungsbefolkningar) är IGU en trögrörlig koloss med en stark dominans av den rika världen. Kartan över medlemsländer är en deprimerande läsning med smak av kolonialtiden -- se en prickkarta i denna presentation. På de fyra år som gått sedan förra generalförsamlingen har så gott som inget skett i denna fråga. Många av de fattiga länderna har inte råd att betala medlemsavgifterna, kongresserna ordnas med hjälp av dyra kongressarrangörer och med hänvisning till lyxhotell och exklusiva och dyra exkursioner, som gör att deltagande från unga forskare från tredje världen är så gott som uteslutet. Det faktum att kongressen nu hålls på den afrikanska kontinenten har inte ändrat på detta: dyra hotell, krånglig och dyr kongressresebyrå och fantasifulla priser. Som nationell representant för Sverige har jag här i Tunis haft mandat från den svenska nationalkommittén för Geografi för att verka för en förändring. Och det har inte varit svårt att hitta många förändringsvilliga kollegor. Efter tre dagars möten med IGUs generalförsamling finns det anledning till en viss optimism. Ett antal faktorer har gjort att större delen av exekutivkommittén stod inför omval. Diskussionerna på generalförsamlingen gick tydligt i riktningen att lyfta fram de kandidater som signalerat att de vill ändra organisationen mot ett mer globalt deltagande, lägre kongressavgifter, utvecklande av en solidaritetsfond för unga forskare från tredje världen. Flest röster till exekutivkommittén fick nu Ruth Fincher , genusgeograf från Australien och även i övrigt valdes många unga och förändringsvilliga människor in.
Nästa möte kommer att vara i Köln 2012 och värden där, sverigebekante Dieter Soyez, har lovat att ta hem kongressen till universiteten, bort från dyra resebyråer. Han kommer också att samarbeta med Kölns olika invandrargrupper för att säkra att studenter från deras hemländer ska kunna få ett bra välkomnande och ett billigt boende i Köln. Soyez, betonade detta perspektiv redan för fyra år sedan i Glasgow och vann då över Kina i kampen om var kongressen skulle vara, mycket just tack vare detta perspektiv. Kina vann nu kampen om 2016 års kongress. Förra gången de presenterade sitt förslag nämndes inget om subventioner till fattiga länder, mest om lyxhotell och dyra utflykter,  men på grundval av förra generalförsamlingens många kritiska röster, hade de nu snabbt anpassat sitt fyra år gamla förslag och utlovade denna gång 1000 (!) starkt subventionerade platser för deltagare från fattiga länder.  Ett visst hopp om att den gamla kolossen ska anpassa sig till 2000-talet finns alltså.




Soyez tar nu plats i exekutivkommittén liksom bl.a. den drivande sydafrikanske geografen Mike Meadows och den unga mexikanskan Irasema Alcántara Ayala.

Land use transitions

I den globala markanvändningsförändringen finns det paradoxala förhållandet att det sker en ökning av skogstäcket i rika länder och en fortsatt avskogning i många av det fattiga länderna.  

Finns det en mer eller mindre lagbunden sekvens av markanvändningsförändringar? Kan man tala om "land transition" på samma sätt som den demografiska transitionen, dvs tydliga faser av olika markanvändningsregimer, som länder kan förväntas genomlöpa. Frågan presenterades av Eric Lambin i en key-note-föreläsning på den just nu pågående geografiska världsmötet här i Tunis. Se närmare i den artikel som han skrivit tillsammans med Bill Turner och vår köpenhamnskollega Annette Renberg.

Frågan är grundläggande för hela miljödiskussionen. Beror den förhållandevis bättre situationen för den gröna miljön i de rika länderna på att de har exporterat miljöproblem till fattiga länder? Eller beror den på att de har kommit längre i en lagbunden utveckling mot en annan markanvändningsregim?

Det är under alla omständigheter att avgörande steg som Lambin och kollegor står för. Tidigare har många geografer, som sysslar med marktäckesförändringar (land cover change) nöjt sig med metodutveckling och allt mer förfinade mätmetoder. Nu börjar man närma sig att utveckla ett tydligt teoretiskt ramverk för "land change science".

Ännu konstigare

Rolf Jacobsson berättar i sin blog att lantmäteriet nu kostnadsfritt tillhandahåller satellitbilder av flera generationer för nedladdning. Enda motkravet är att man registrerar sig. Ännu märkligare framstår det därför att det ska vara så dyrt att ladda ner digitaliserade lantmäterikartor, vilket  jag skrev om i min förra blog.