"Traditionella landskap"

Begreppet "traditionellt" landskap används ofta och slarvigt. Det kan röra sig om röda stugor och hagmarker i Sverige eller om olivlundar och små byar med stenhus i medelhavsområdet. Bakom detta ligger en föreställning om att landskapets kronologi är tudelad: traditionellt vs. modernt. Marc Antrop uttrycker det så här i en artikel i Landscape and Urban Planning vol 70, s 21-34
“For many centuries the changes were local and gradual and seldom were existing landscape structures wiped away completely. In the past, landscapes were experienced as rather stable and having a distinct character or identity. They formed a basis for the homeland of those who created it during centuries of work.”
Visst finns det anledning att motverka mycket av den utslätning av jordbrukslandskapets kvalitéer som mekanisering, storleksrationalisering och kortsiktiga lönsamhetskrav ofta leder till. Men det är fullständigt historielöst att tro att landskap och jordbrukssamhällen fram till industrialismen var tröga och orörliga. Det var just sådana kontinuitetstankar som den äldre forskningen trodde på i början av 1900-talet, och som den moderna kulturlandskapsforskningen så elegant motbevisade under andra hälften av 1900-talet. Då kom geografer och andra landskapsforskare fram till att det förindustriella landskapet var resultatet av en serie av (många gånger ganska radikala och hastiga) omstruktureringar. Föreställningen om ett traditionellt landskap som under århundraden varit ett hem för en grupp människor är dessutom tveksamt med tanke på alla de radikala folkomflyttningar som skett i Europa. Men inför snabba samhällsförändringar har det alltid legat nära till hands att hylla det förgångna som ett stabilt och lyckligt samhälle. Föreställningen om det "traditionella landskapet" som hotas av det moderna är ett sådant synsätt.
Det går faktiskt att tala om landskapets kvalitéer och värden utan att hemfalla åt sådan historielöshet. Och de begrepp vi använder när vi talar om ett så ideologiskt laddat fenomen som landskapet är viktiga. I den grupp inom European Science Foundation som just nu diskuterar framtida teman för europeisk landskapsforskning har frågan om "deconstruction of 'traditional landscapes' " lyfts fram som ett av många viktiga teman. Efter det senaste mötet i Spanien gjorde jag en egen tur i bergsområdena norr om Madrid och fick anledning att fundera över bl.a. detta.

"Traditionellt landskap"? i byn Cantalojas i Spanien, 14 juni 2008.

Europeisk landskapsforskning

Inom European Science Foundation (i Strasbourg)  och den närliggande organisationen COST i Bryssel arbetar man just nu med ett initiativ för att synliggöra landskapsforskning som ett centralt europeiskt forskningsfält. Märkligt nog har EUs forskningsorganisation i sina utlysningar förhållit sig ganska kallsinnigt till att lyfta fram landskapsforskning som ett prioriterat forskningsfält. Under rubriken “New Perspectives on Landscapes” arbetar nu en styrkommitté inom ESF med ett policydokument som ska lyfta fram en tydlig forskningsfront inom landskapsforskningens olika temaområden. Jag ingår i styrkommitten och vi har hittills haft möten i Nottingham och Stockholm för att tillsammans med inbjudna experter gå igenom viktiga forskningsområden.

Möte på Vitterhetsakademien i Stockholm den 28-29 maj: Erik Thoen (Ghent), Martin Gojda (Pilzen), Joszef Laszlovszky (Budapest), Diedrich Bruns (Kassel), Aline Durand (Aix), Jesper Brandt (Roskilde), Alexandra Kraus (Paris), Gunilla Olsson (Göteborg), Annie Antoine (Rennes), Tom Bloemers (Amersfoort), Stephen Daniels (Nottingham), Mats Widgren, Przemyslaw Urbanczyk (Warsawa), Sara Cousins (Stockholm), Jerker Moström (Stockholm), Rüdiger Klein (ESF), Winfried Schenk (Bonn), Hans Renes (Utrecht), Matthew Johnson (Southampton), Guillermo Reher (Madrid), Theo Spek (Amersfoort).

Ett extra Skåne i Ryssland

Förra fredagen var det aktieägarstämma i Black Earth Farming. Vi fick höra att företaget nu disponerar över ca 325 000 hektar i Ryssland och utgör en av de allra största om inte den största land bank i Ryssland. Det är som om Skånes samlade åkermark skulle disponeras av ett enda jordbruksföretag. I sitt anförande gav företagets VD Michel Orlov också svar på mina bryderier i tidigare blogg-kommentarer om de svenska företagens intresse för den ryska svartjorden. Jag har tidigare ställt mig undrande om det är markspekulation eller jordbruksproduktion som är drivkraften bakom finanskapitalets intresse för jordmåner. Black Earth Farming har ett mycket tydligt förhållningsätt till den frågan. Markägandet, och den förväntade värdestegringen på marken, är det första steget i den värdetillväxt för aktieägarna som Black Earth Farming syftar till. Men för att kunna bedriva markförvärven är det en tillgång för trovärdigheten att snabbt få marken produktiv.

"Drilling with 18m Borgault" -- från Agroinvests hemsida (dotterbolag till Black Earth Farming). Se mer bilder.

Med nuvarande spannmålspriser ger detta dessutom ett icke föraktligt kassainflöde. Men Orlov försäkrade samtidigt aktieägarna: ”We are here not to harvest grain, we are here to harvest money”. Vi fick också på en direkt fråga en inblick i den komplicerade processen med markförvärven. Första steget är ett möte med kolchosens delägare. Kolchosbönderna äger visserligen andelar, som kan motsvara ett antal hektar, men dessa andelar är vare sig utmärkta på marken eller har någon lagfart och utgör alltså inte fastigheter. Första steget i markförvärvet är att få arrendekontraktet mellan BEF och kolchosbonden registrerat. Nästa steg är att få dit en lantmätare, som kan avgränsa summan av alla företagets andelar som en fysisk bit mark. Sedan driver BEF med kolchosbondens fullmakt den juridiska processen som ska göra kolchosbonden till ägare till marken. För det är endast de tidigare kolchosbönderna som i första steget kan få marken registrerad med full egendomsrätt. Men avtalet mellan BEF och kolchosbonden förutsätter att lagfarten i sista skedet överförs till BEF. Det är alltså en lång och komplicerad juridisk process, som en enskild kolchosbonde vanligtvis inte har ekonomiska resurser att driva. Processen innehåller också risker, eftersom kolchosbonden kan ha dött under processen. Hur gör man affärer med döda själar, sa Orlov med syftning på Gogols roman.

Skilda perspektiv på fjällandskap

 

Näringslivschef Jan Andersson beskriver tankarna bakom Åres utvecklingsplan Vision 2020 för en grupp nordiska landskapsdoktorander 

Jag har i en tidigare blog berört de olika intressen som kämpar om utrymmet i den svenska fjällvärlden. När den nordiska landskapskursen i onsdags och torsdags besökte Jämtland fick vi en bra illustration på detta. I Åre redogjorde näringslivschefen för Vision 2020, där Åre kommun, Skistar AB och Holiday Club samverkar för att utveckla området. Det handlar om att öka antalet bäddar, öka utländsk turism, förlänga säsongen, bygga ut fler liftar (tills 2020 kommer många av de markägare, som nu bromsar utbyggnaden genom att inte släppa till mark, ha dött...). I planen ingår att förlänga säsongen genom fler aktiviteter sommartid (äventyrsbad, mountainbike, mm mm ). I attraktionerna i Åre kommun ingår inte bara själva Åreskutan utan även de kringliggande fjällen, där man också utvidgar olika former av turistaktivitet som kitesurfing, kulturturism etc etc.

 

Jonas Kråik vid Storulvåns turiststation där hans farfar tidigare hade ett sommarviste. 

Vid Storulvåns turiststation i Handölsdalen beskrev Jonas Kråik i Handölsdalens sameby hur hans farfar på 1920-talet tvingades flytta sitt viste på 1920-talet för att bereda plats för turistföreningens station. Efter att samerna fråndömts sin tidigare vinterbetesrätt i Härjedalen är området runt Storulvån idag allt viktigare som renbetesmark. Men rovdjurspolitiken och turismen gör det enligt Kråik allt svårare att utnyttja de marker som rent juridiskt är avsatta som renbetesområden. Renbetet i det som idag är den populära vandringstriangeln Storulvån-Blåhammaren-Sylarna var en gång grundvalen för de framgångar som Kråiks farfar hade som renägare, men idag försvåras rendriften av att stigarna utnyttjas så intensivt av fjällturister.

Nordiska landskapsdoktorander i diskussioner om olika landskapsperspektiv vid den för säsongen stängda turisstationen Storulvån 22 maj 2008.

Mera skarvlandskap

Jag skrev i min förra skarvblog att växtekologer på Stockholms Universitet har skarvkolonierna under uppsikt. Dessa bilder fick jag av Lenn Jerling, som är professor i växtekologi och är specialist på havstrandväxter och skärgårdens växtekologi. Lenn tycker för det första inte att skarvlandskapet är fult. Och han kan också visa vad som händer när skarvarna flyttar vidare. De som argumenterar för att skarvarna bör få skjutas för att de förstör både fiske och landskap har enligt Lenn svårt att acceptera den här bildsekvensen som visar hur hur övergående och dynamiskt skarvarnas kulturlandskap är och vilken grönska som guanon senare ger upphov till.

Så här såg det ut på Trätskär på Svartlögafjärden 2001.

2004 hade skarvarna övergett ön och vegetationen var på väg tillbaka med full kraft.
Läs mer om detta i Lenn Jerlings och Urban Nordins utmärkta bok Bland skötar, kobbar och kor (2007).

Sherwoodskogen ingen skog

Att studera landskapshistoria innebär ofta att gamla myter raseras. Eftersom jag just nu är i Nottingham där Robin Hood utnyttjas flitigt som turismsymbol kan det vara anledning att påminna om att Sherwood Forest knappast skulle kallas för skog på svenska. Under medeltiden var begreppet forest framförallt knutet till områdets legala status -- inte till hur många trän där var. Sherwood Forest bestod till stora delar av öppna områden med sandiga hedar och halvöppet skogsbete.

Den medeltida betydelsen av ordet forest var alltså ett område där kungen eller någon hög adelsman hade rätt att jaga hjort -- oberoende om där var skog eller inte -- och där andra invånares rättigheter var starkt beskurna.  

Se mer om Sherwoodskogens historia på denna länk.

Kan landskap klickas bort?

1988 kom Denis Cosgrove och Stephen Daniels ut med antologin "The iconography of landscape". Den blev banbrytande i en omtolkning av landskapsbegreppet, när den visade hur tydligt begreppet var kopplat till en viss social kontext, till en inre förståelse, till olika sätt att se på landskap och hur landskapsbegreppet alltså var socialt konstruerat.  "A landscape is a cultural image, a pictorial way of representing, structuring and symbolizing surroundings" skirver Daniels och Cosgrove i förordet. År landskapet verligen  bara en kulturell bild? Kan det verkligen klickas bort som en bild på en flimrande dataskärm, som författarna skriver lite längre fram ? (se min diskussion i Can landscapes be read?). Man kan inte underskatta betydelsen av den boken för den humanistiskt/samhällsvetenskapliga landskapsdebatten under de två decennier som förflutit sedan boken först kom ut.

Denis Cosgrove dog, alldeles för tidigt, den 20 mars i år. Den 23 maj hålls ett minnessymposium på hans institution vid UCLA. Hans medförfattare Stephen Daniels kommer till Stockholm direkt efter detta. Den 27 maj kommer han att reflektera över Iconography of Landscape vid ett informellt seminarium på kulturgeografen.