Ny prefekt

En regnig lördag med blöt Acceleratorfestival på campusområdet tömmer jag prefektrummet. Efter sex år som prefekt avgår jag den sista juli. Det var ändå dags att gå vidare och lämna över ansvaret till någon annan, men det som avgjorde tidpunkten var att jag fick ett forskningsanslag från Vetenskapsrådet för långsiktigt stöd till ledande forskare, som inte är förenligt med att man ägnar nästan hela dagarna åt ledningsfrågor. Många administrativa papper från början av prefektperioden åker i soptunnan, gamla och nya forskningsidéer som dyker upp i papperstravarna läggs i prioriterade kartonger. Ny prefekt blir Gunnel Forsberg. Gunnel är en av den svenska kulturgeografins absolut ledande genusforskare, och forskar också om landsbygdsutveckling och samhällsplanering. Jag gissar att hon kommer att fortsätta att spela en viktig roll inom forskningen även när hon flyttar in i detta rum och axlar ledarskapet för institutionen. Ni som inte känner till Gunnel som forskare kan kolla hennes hemsida. 

Lycka till Gunnel och grattis till institutionen som får en så vettig och kreativ människa som chef!!

Nya rön om jordbruk i Amerika före europeerna

När Nordamerika koloniserades fanns där redan en infödd jordbrukande befolkning. I det område som går under beteckningen Eastern Woodlands (som östvästligt sträcker sig från Atlanten till Missisippifloden och nordsydligt från Mexikanska golfen upp till Kanada) har man tidigare antagit att detta jordbruk bedrevs i form av svedjebruk. William E. Doolittle har nyligen granskat de olika historiska källor som finns till detta jordbruk och kommit fram till att det snarare måste ha rört sig om ett permanent jordbruk på fasta åkrar. Som vanligt har ursprungsbefolkningars näringsfång oreflekterat kommit att beskrivas på en  "primitiv nivå". I själva verket, hävdar Doolittle, så är det först när indianerna har drivits bort till sämre marker och samtidigt har fått tillgång till stål, som en mer regelrätt form av svedjebruk har utvecklats i dessa områden. De bättre, väl röjda permanenta åkrarna hade då tagits över av kolonisatörerna. Bill Doolittle besöker Sverige som Fulbright-expert i april och kommer närmare att beröra detta tema vid ett seminarium på Kulturgeografiska institutionen. Se mer om detta på under forskarseminarier på www.humangeo.su.se

New Orleans 18 månader senare

I onsdags besökte jag New Orleans under ledning av kunniga geografikollegor i samband med det amerikanska miljöhistorikermötet ASEH, som just nu pågår i Baton Rouge. 18 månader efter Katrina har New Orleans inte alls återhämtat sig. I flera villaområden har inget hänt sedan befolkningen evakuerades i början av september 2005. Tomma övergivna hus med skrämmande minnen: sökteamens kodade spraymarkeringar om vad man hittat inne i husen och bevarade gulbruna vattenlinjer i fönsterhöjd. Vi besökte bl.a. "the now infamous 9th ward" -- det stora området som en gång hyste rader av små "shotgun houses" med huvudsakligen svart befolkning. Området ser idag ut som en krigsskådeplats, med husruiner och ett oändligt område där husen rätt och slätt demolerats eller flutit bort i översvämningarna. Bara i något enstaka hus hade man flyttat tillbaka. New Orleans har idag endast 40 % av den befolkning som bodde där för 18 månader sedan och det är framförallt den fattiga svarta befolkningen som har tvingats lämna stan. Katrina har på ett skrämmande sätt visat att frågan om naturkatastrofer framför allt är en fråga om sårbarhet -- och att denna sårbarhet inte är jämnt fördelad mellan olika sociala grupper. Men vi fick också många exempel på hur historisk geografisk forskning hjälper oss att förstå dagens situation. New Orleans har av geografer karaktäriserats som en omöjlig men oundviklig plats för en storstad. Lager på lager av historia har skapat dagens New Orleans: försök att tämja och stänga in Mississipifloden, att med punmpar upprätthålla en stad under havsnivån, social och etnisk rumslig segregering, med många och stora svarta distrikt som de mest sårbara.

Grumlig naturvetenskap i Svenska Dagbladet

Jag brukar vanligtvis ställa mig på vetenskapens sida mot den grumliga relativism som kännetecknar en viss inriktning inom samhällsvetenskapen, men när jag läste Erik Alexanderssons understreckare i Svenska Dagbladet den 18 sept ”Grumligt vinbegrepp vinner mark” kastade jag mig genast över i det läger, som – med rätta – kritiserar ett snävt naturvetenskapligt synsätt för att vara reduktionistiskt. Alexandersson skriver där om begreppet ”terroir”, som är mest känt för svenskar i samband med viner, men som inom fransk geografi har en vidare innebörd. Det kan sägas avse en homogen geografisk yta särskilt, men inte enbart, med avseende på dess förutsättningar för jordbruksproduktion. Alexandersson tycks tro att begreppet i sin kärna enbart avser jordmån och klimat och han menar att begreppet grumlas av att vissa vinmakare inkluderar även ”val av druvsort och hur druvorna bearbetas till vin” i begreppet. Men det är ju det som är själva poängen med begreppet, och med den franska geografiskolans angreppssätt på verkligheten. När man analyserar förutsättningarna för jordbruksproduktion – och inte minst den idag högaktuella frågan om livsmedlens kvalitet - kan man inte reducera frågan till klimat och jordmån och andra enkelt mätbara och naturbestämda faktorer. Man måste också ta hänsyn till den ofta lokalt framväxta och reproducerade kunskapen om hur produkterna hanteras. Slå till exempel upp begreppet terroir i den franska versionen av Wikipedia fr.wikipedia.org eller i det utmärkta lexikonet ”Dictionnaire de la géographie et de l'espace des sociétés” (red: Jacques Lévy & Michel Lussault). Om det sedan går att med hjälp av vinprovning uttala sig säkert om vinets terroir vill jag låta vara osagt, men att släppa begreppets helhetssyn på livsmedelsproduktion, bara för att det inte går att enkelt mäta vore ett brott mot såväl den gastronomiska och geografiska sakkunskapen.

Klarhet

"I en vetenskaplig disciplin gäller det att uppnå den precision som studieobjektet kräver och möjliggör. Partiklar ägnar sig därvid bättre än poesi; men även  litteraturvetaren har en skyldighet att uppnå all den klarhet som inte innebär förenkling"

Citatet är hämtat ur Sven-Erik Liedmans bok "Ett oändligt äventyr" (2001 s. 57). Liedmans ord poppar ofta upp i mitt huvud när jag diskuterar konkreta texter eller mer allmänt diskuterar frågor kring objektivitet, relativism, sanning som social konstruktion osv med yngre kollegor. Är syftet med samhällsvetenskapen att problematisera eller att skapa klarhet?

Svar: att då och då göra nyttiga omproblematiseringar för att skapa större klarhet. Men när problematiseringen och isärtagandet blir ett evigt huvudsyfte utan ljus i andra ändan av tunneln då återvänder jag till Liedman.

Tre nya VRprojekt

Ibland aer det extra roligt att vara prefekt. Paa eftermiddagen i dag satt jag i en minibuss fylld med kunniga kollegor fraan USA, Holland, Egypten och Finland och diskuterade markanvaendning, landskapshistoria och miljoefoeraendringar i det omgivande landskapet i Tanzania paa vaeg mot en workshop i Usambarabergen. Mobiltelefonen piper och ett SMS meddelar att institutionen lyckats ta hem TRE nya VRprojekt!!!

Grattis Johan Berg, Gunnel Forsberg och Wilhelm Ostberg!! Laes mer paa VRs hemsida.

Geografi på universitet och gymnasium

Nyligen var det återföringskonferens ordnad av Högskoleverket med anledning av deras utvärdering av kulturgeografi och geografi. Det blev en bra och konstruktiv diskussion. Jag fick tillfälle att föra fram mina åsikter om den integrerade undervisningen i geografi (alltså utan natur- eller kultur- som förled). I rapporten tog man upp de problem som finns på många håll i landet att göra en bra universitetsutbildning i det integrerade ämnet geografi. Ett problem i sammanhanget är att geografin ibland betrakts som en gemensam underdisciplin till de båda ämnena naturgeografi och kulturgeografi, i stället för det som ordet säger -- att det sammanfattar det som görs i de bägge underdisciplinerna. Ibland uttrycker man sig i högskoleverkets utvärdering på det särskiljande sättet. Exempelvis skriver man att Stockholmsinstitutionen bör försäkra sig om kompetensen i "urbangeografi och geografi" och att mycket få disputationer ägt rum i geografi, (när disputationerna både på naturgeografiska och kulturgeografiska institutioner i själva verkat blomstrar). Det är rent språkligt som att säga att det föds alldeles för få svenskar, bara en massa nordsvenskar och sydsvenskar. Om vi särbehandlar begreppet geografi till att endast avse studier och angreppssätt som i varje steg måste förena naturvetenskap och samhällsvetenkap då har vi gjort en inskränkning som jag tror är dålig för ämnet. En annan sak är att geografer över lag (naturgeografer och kulturgeografer) måste bli bättre på att hantera miljö, risker och resurser - något som högskoleverkets bedömargrupp tycker är en viktig arena för det samlade ämnet geografi. Utmärkt! Och här gäller att det att självkritiskt från geografin granska vad vi gör på det området, i stället för att slå sig för bröstet för att vi i höstas lyckades hindra skolverkets förslag att ämnet "Hållbar Samhällsutveckling" skulle ersätta geografin på gymnasiet. Jag fick en del intryck från SKolverket i samband med denna process. Det första är att det är helt naturligt för dem att vara ytterligt normativa -- det verkar vara ett arv från den gamla folkskolan där kristendomen stod i centralt. Dessutom är de är alldeles för inkrökt inriktade på kontakter med lärarutbildare, lärare och skolboksförfattare - en liten skolvärld för sig utan tillräckligt levande kontakter med motsvarande universitetsdiscipliner. Om de i stället hade tagit hjälp av de olika grupper på universiteten som jobbar för "Sustainability Science" eller lärande om hållbar utveckling hade de lyckats åstadkomma en mycket mer logiskt sammanhållen kursplan för "Hållbar utveckling" och en tyngre argumentation. Motargumenenten hade givetvis funnits där ändå: hållbar utveckling är ett perspektiv snarare än ett ämne, att begreppet inskrivet i viss samhällssituation och relaterar till ett specifikt problem och att det vetenskapliga angreppssättet därför ofta får stryka på foten för ett normativt betraktelsesätt. Det hade alltså funnits lika starka skäl att försvara geografins ställning på gymnasiet. Alltnog: jag menar att geografin måste ta Högskolverkets bedömargrupp på allvar och bli bättre på att exponera och utveckla den forskning som bedrivs inom (kultur- och natur-) geografi kring miljö, resurser och risker som en del av en politisk och ekonomisk analys. En mycket stor del av de som nu internationellt verkar för "Sustainability science" har också sin vetenskapliga hemvist i geografin och många ser "Sustainability science" som ett program för tvärvetenskapligt samarbete snarare än som en egen disciplin. Detta måste svenska geografer tydligare förhålla sig till.