De gyllene åren: Om samarbete mellan kulturgeografi och kulturmiljövård i ett 40-årsperspektiv

Då och då får jag frågan om vad som egentligen händer på kulturgeografen i Stockholm. Hur förvaltar vi det viktiga arvet av den banbrytande forskningen kring det äldre agrarlandskapet, som från det att David Hannerberg kallades till professuren i Stockholm på 1950-talet kom att skörda så många intellektuella framgångar. En författare liknande t.o.m vår forskargrupps framgångar med det japanska industriundret:

"The success of the Scandinavian contribution to Dark Age studies owes much to the conscious development of a programme of study adopted by the Department of Human Geography of the University of Stockholm. The work undertaken there and by Scandinavian historical geographers in general for this period is comparable with the success of the recent Japanese industrial effort" (Whittington i Pacione: Historical geography: progress and prospect, 1987, sid. 74)

Under 1980- och 1990-talet fick denna forskning också ett stort genomslag i svensk kulturmiljövård, i synen på landskapet som ett kulturminne och inte minst i synen på fossila åkermark som fast fornlämning.

Det finns många svar på frågan om den forskningsinriktningens utveckling, både inomvetenskapliga och de som har att göra med efterfrågan på den typen av kunskap. Jag berörde en del av den problematiken i en artikel 2003: Sjutton år av historisk geografisk forskning i Stockholm.

I juni 2012 ordnade konsultgruppen Landskapsarkeologerna ett seminarium i Luleå där jag fokuserade på just efterfrågan och på forskningens förhållande till Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna. Jag inledde så här:

"De två sista årtiondena på 1900-talet framstår i efterhand som en period av synnerligen kreativt, nyskapande och expansivt samarbete mellan den universitetsbaserade historiska kulturgeografin /(särskilt på Stockholms Universitet), och kulturmiljövårdens olika centrala och regionala organ. På denna sidan om millennieskiftet finns egentligen bara fragment av detta kvar och många av oss som var med på den tiden undrar vad det blev av det goda samarbetet, det utmanande samtalet och de intellektuella och praktiska utmaningarna som detta möte mellan landskapsforskning och kulturmiljövård innebar. För många i den generation av kulturmiljövårdare och landskapsforskare, som inledde sin yrkesverksamhet under 1970- och 1980-talen framstår denna period som gyllene år, vars bottenklang än idag påverkar vår verksamhet och vårt synsätt. Konsultgruppen Landskapsarkeologerna är i högsta grad ett uttryck för den kompetens som byggdes upp under dessa år framförallt i skärningspunkten mellan fornminnesinventering och landskapshistorisk forskning - - - - - - - -

Blir du nyfiken på resten? Klicka på 

De gyllene åren: Om samarbete mellan kulturgeografi och kulturmiljövård i ett  40-årsperspektiv