torsdag 30 oktober 2008

People, land and time in Africa: PLATINA

Forskargruppen People, Land and Time in Africa har varit osedvanligt lyckosam i detta års ansökningsomgång på SIDAs ulandsforskningsråd  -- se mer på PLATINAS hemsida.

Dessutom har kollegorna på Kulturgeografen Bo Malmberg och Gunilla Andrae fått sina projekt finansierade! Grattis Bo och Gunilla!!

Ö-geografi

Image:Luzon Strait n7184.jpg
Ö-geografi är ett studieområde, som jag inte varit inne på annat än i mina hemmasnickrade funderingar under somrarna i Stockholms skärgård. Långsamt börjar jag - på olika workshops i Taiwan (se t.ex. denna länk) - att fatta några av de samhälleliga aspekterna på ö-geografin. Den historia som de många små öarna runt Taiwan genomlevt illustrerar hur stater och marknader utsätter öar för olika förändringstryck. Kraven på vilka aktiviteter som ska pressas ned på öar är högst variabla - utsatta för mera ryckiga förändringar än vad som styr markanvändning på fastlandet. Militärbas, förvaring av kärnbränsleavfall, casino, turism. Listan kan göras oändllig över de olika yttre förändringskrafter som verkar och verkat på Ponso no Tao (eller Botel Tobaco på ovanstående karta), Penghu och de många andra öarna runt Taiwan. I morgon flyttar sig seminariet till Kinmen/Quemoy. Jag hoppas i nästa blog kunna komplettera min tidigare durra-blog med en insiktsfull smakbedömning av det därstädes framställda durrabrännvinet.

Invånare från Ponso na Tao protesterar i Taipei 1994 mot förvaring av utbränt kärnbränsle på deras ö.
(Tack till ö-geograferna och kollegorna  Huei Min Tsai, David Chang och Eric Clark - läs mer om dem och deras aktivitter inom IGUs ögeografikommission på denna länk)

onsdag 22 oktober 2008

Ben Wisner bloggar

Missa inte geografkollegan Ben Wisners gästblogg i Reuters. Ben kommer från den radikala geografmiljön som var på Clark University på 1970-  och 1980-talen och är nu främst aktiv kring samhällsvetenskapliga aspekter på naturkatastrofer.

tisdag 21 oktober 2008

Bra rutet om traditionella landskap

I en tidigare blog hänvisade jag till Utrechtkollegan Hans Renes utmärkta plenarföreläsning i Lissabon i september kring historiens roll i landskapsstudier och kritiken mot begreppet traditionella landskap. Nu finns föredraget European landscapes: continuity and change på nätet.

måndag 20 oktober 2008

Ottar Rønneseth

Jag far runt i bloggosfären och passar på att läsa en liten del av allt det intressanta som Frans-Arne Stylegar skriver kring västskandinaviska och atlantiska jordbrukslandskap under järnålder.  Frans Arne har fungerat som något av en introduktör av den norske historikern och kulturgeografen Ottar Rønneseth för den nutida norska arkeologiforskningen. Ottar disputerade vid Kulturgeografiska insitutionen året efter det att jag inlett mina forskarstudier, så vi var faktiskt doktorander samtidigt (!). Frans Arne översatte Ottars "Gard" und Einfriedigung från 1974 till Gard og gjerde: faser i utviklingen av Jærens kulturlandskap som kom  ut 2001. I Frans Arnes blog finns en artikel om Ottar Rønneseth, som är skriven för Norsk Arkeologisk Lexikon. Det är ett otroligt intressant forskaröde som beskrivs. Forskningshistorien är full av människor som varit för tidigt ute och som av olika skäl inte uppmärksammats av sin samtid på den nivå som de förtjänar. Det var länge sedan jag var i kontakt med Ottar och jag hoppas att han njuter ålderdomen väl i Stavanger.

 

Ottar Rønneseth demonstrerar ett åkerhak på gåden Lyngaland på Jaeren den 15 juni 1979. Jag hade blandat ihop finjeansen med fuljeansen och klafsade runt i Jaerens betesmarker med finjeansen. Till kvällen fick jag välja mellan att bära fuljeansen eller finjeansen med koskitfläckar på Hotell- och Restaurantskolans avslutningsbal i Stavanger. Det blev finjeansen med koskit, men jag fick ändå dansa med polismästarens hustru.

 

lördag 18 oktober 2008

Durra

Jag läser Roger Blenchs fantastiska översikt Archaeology, Language and the African Past . Den innehåller bland annat en mycket bra översikt över olika afrikanska grödor. Intressantast att läsa är om de olika grödor som domesticerats i Afrika. Många av dem kände jag inte till förr, medan jag hört talas om andra som teff och enset. När jag läser om durra (latin: Sorghum bicolor)  väcks många minnen och associationer. Först det vetenskapliga. Blench hänvisar till Randi Hålands intressanta idé om hur domesticeringen av durra gått till. Jag hörde Randi presentera detta på en arkeologikongress 1993. Alla är eniga om att de vilda gräs som är ursprunget till durra fanns i ett område som sträckte sig från sydvästra Etiopien till Tchad-sjön. Men märkligt nog så har det varit lättare att hitta gamla dateringar av durra i Indien än i Afrika. En förklaring till detta skulle kunna vara att odlandet och utnyttjandet av durra i Afrika aldrig kunde leda till en fullständig isolering av odlad durra från de vilda gräsen. Först när durran flyttats ut ur detta område och odlats i Arabvärlden eller i Indien så skedde den verkliga domesticeringen, eftersom den inte längre kunde blanda sig med de sina vilda föregångare. Sedan skulle den, enligt Randi Hålands väl grundade hypotes, ha kunnat föras tillbaka till Afrika och då hade den blivit så förändrad att den inte längre kunde blandas med de vilda gräsarterna. Det är intressant tanke - inte minst som metafor för styrkan med globalisering och kulturkontakter. Det finns helt enkelt inget enkelt svar på den odlade durrans geografisk ursprung. Den är ett resultat av relationer mellan olika platser. Durran som odlas i Sudan skulle alltså ha varit ute och vänt i Indien innan den kom hem igen - domesticerad och avskuren från vidare sexuellt umgänge med sina vilda vänner.

I november för ett år sedan tog jag denna bild av växande durra i Gers i sydvästra Frankrike. Under 2007 odlades 55 000 hektar durra i Frankrike. Durran har beskrivits som Afrikas viktigaste bidrag till den globala matproduktionen.
En gång under fältarbeten i Botswana blev jag bjuden på durragröt med grönsaker hemma hos en av intervjupersonerna. Det var en kulinarisk höjdpunkt och omväxling till den dagliga vita majsgröten som vi hade i lägret. Majsens segertåg genom Afrika är att likna vid potatisens i Europa. En massa tråkig energi till låg kostnad, men mindre smakfull och antagligen mindre nyttig än sina föregångare.

fredag 17 oktober 2008

Entusiasm för geografi

Nationalkommitteen för Geografi har haft sitt höstmöte. Denna gång hade vi mötet i Uppsala och hade efter mötet ett rundabordssamtal med de lektorer och forskare som är indragna i geografiutbildningen i Uppsala och särskilt i forskarskolan i Geografi som med 26 forskarstuderande gymnasielärare ingår i lärarlyftet. Det var ett kunnigt och entusiastiskt gäng av lärare och forskare som redogjorde för synen på ämnet, för hur man hanterar ämnesdidaktiken och resonerade om forskningsansknytning i skolorna. Förhoppningarna var stora runt bordet kring hur denna insats kan stärka geografins ställning i skolorna. Det är tydligt att det finns en ny generation av geografer som är både forskningsaktiva och intresserade av skolfrågorna och didaktiken.

För mig var detta det sista mötet med Nationalkommittéen. Jag lämnar nu över ordförandeklubban till Lennart Olsson. Han kommer att bli en bra kraft både i att representera svensk geografi i Internationella Geografiunionen och i att driva frågorna på hemmaplan, inte minst i skolfrågorna där han redan har engagarat sig.

 

tisdag 14 oktober 2008

Intervjuns kontext

1995 intervjuade jag den gamle Sebetlela Thuelo i byn Malaka i Botswana om traktens landskapshistoria under 1900-talet. Landskapshistorien visade sig vara omtvistad. Den etablerade bilden var att alla byns invånare under hela 1900-talet bott i storbyn Malaka. När jag talade med Sebetlela hemma på hans gårdsplan var minnena vaga och han nämnde inget om att han växt upp i en liten by utanför den nuvarande storbyn. Men genom andra intervjuer anade jag att det fanns en annan historia.

Jag lyckades senare övertyga Sebetlela att följa med mig till det som var hans födelse- och uppväxtby, men som i dag var helt övergiven. Hans son och jag baxade in Sebetlela i bilen och följde några smala boskapsstigar fram till platsen för Suping. Han fick med sig gåstolen och satte sig under det gamla tunträdet. Nu berättade Sebetlela om hur bebyggelsen sett ut, vilka familjer som hade bott där och varför man flyttat därifrån. Minnenas landskap aktiverades på plats. I morgon ska jag föreläsa om landskapsforskning på den nationella forskarkursen om kvalitativa metoder. När jag nu skannar bilderna av Sebetlela slår det mig vilken lärdom om landskapsforskning och om landskapets sociala konstruktion som färden med Sebetlela till Suping gav mig.  Jag har skrivit lite om dessa erfarenheter i en text som kan läsas via denna länk.

 

måndag 13 oktober 2008

Hem till Jarlabanke

Arkeologiska exploateringsundersökningar kostar årligen flera miljoner. Hur ska den kunskap om äldre tid som arkeologerna på det sättet har samhällets uppdrag att ta fram  publiceras? Jag tycker att de grävande instanserna, borde satsa otroligt mycket mer på att se till att den verkligen leds fram till en vetenskaplig publicering i referee-granskade tidskrifter. Hur ska man annars kunna hitta i all den mångfald av rapporter som arkeologerna lämnar efter sig? Och hur ska man annars kunna göra en kvalitetsbedömning av den kunskap de lyfter fram, hur de har lyckats koppla den till pågående forskning osv. Jag menar inte att minsta lilla uppdragsgrävning ska pressas till en internationell artikel -- många utgrävningar mår säkert bäst av att stanna i en rapport -- men arkeologerna bör ges mycket större möjligheter att förmedla till det internationella forskarsamhället vad man har gjort för alla miljonerna. Lagstiftningen värnar ju om kunskapen om forntiden, och handlar väl inte om att forntiden bara ska skyfflas bort i lite värdigare former än vanlig jord?

Under de senaste 10-20 åren har det blivit allt vanligare att man rapporterar i en sammanfattande bok, som både har vetenskapliga och populärvetenskapliga ambitioner. Det ligger mycket i det också, men jag är ibland lite rädd att den populärvetenskapliga ambitionen förhindrar att man ges tillfälle att få ut resultaten till det internationella forskarsamhället.

Den senaste i raden av sådana praktverk är "Hem till Jarlabanke" som är ett resultat av utgrävningarna för Norrortsleden norr om Stockholm. Jag blev inbjuden av Länsstyrelsen i Stockholms län att sitta med i redaktionsgrupp för denna bok.

Vi har läst och kommenterat, läst om och kommenterat, refuserat och uppmuntrat och stött och blött de olika artikelutkasten för att försöka att i varje kapitel lyfta fram både ett tydligt vetenskapligt bidrag och en förmedling som når bortom de redan invigda. Fördelen med Norrortsledsboken är att den, till skillnad från en del andra liknande böcker, kan hålla ett ganska snävt kronologiskt och tematiskt fokus på järnåldern. Jag vill inte döma helheten, därtill har jag varit för inblandad, men vill särskilt lyfta fram de empiriska resultaten kring stensträngsområdenas datering som Alf Ericsson och Ulf Strucke presenterar i ett av kapitlen. De menar att de undersökta stensträngsområdena i Norrortsledsområdet kan dateras till romersk järnålder och folkvandringstid (se min diskussion om några andra resultat kring detta i en gammal, men ofta läst  blog).